Hur kan du ligga så lugnt, hur kan du sova så sött som ett barn?
Ser du inte verkligheten som den är? Känner du inte hur rymden exploderar för vart och ett av dina hjärtslag? Vet du inte att min hud bränns varje gång du rör vid mig?

Nej, om detta vet du ingenting. Trots all din kunskap är din värld liten, förkrympt. Du kommer aldrig att förstå att väggarna är på väg att falla inåt eller att rösten i mitt huvud bestämmer allt.

Vi är båda fast förankrade i varsin värld. Jag har sett allt du har, nu är det min tur att dela med mig. Men vad kan jag säga, vilka hemligheter ska jag röja?
Kanske kan jag berätta hur det känns att andas in luft som är så fylld av komprimerad ångest att lungorna börjar blöda.
Kanske kan jag berätta om ödsliga vidder där smärtan är ett eko som aldrig dör ut. Går man vilse där är man förlorad för alltid.
Kanske ska jag helt enkelt vara tyst.

För jag tror inte att du skulle tro mig när jag säger att i min värld är det kallt och ensamt. Jag hör andras röster på avstånd, och ibland lyckas jag rymma ut till er.
När jag återvänt till min värld är minnena av skratten och värmen där ute bitterljuva. Jag vet att jag inte hör hemma där, men ändå längtar jag ut.

Då och då knackar du på dörren och bjuder mig att följa med, men jag måste vara hård, trots att jag inte vill. Är jag inte det kommer jag att bli bestraffad av rösten i mitt huvud.

De soliga dagarna känns avlägsna, minnena bleknar, men jag klamar mig fast vid dem. Jag vet nog vad du tänker. ‘Hon gör sig bara märkvärdig.’ Att hon inte skärper sig, hon borde skämmas.’
Inuti förblöder jag, men det du ser är en clownmask, evigt leende.
Hur skulle du förtså? Det är svårt att förklara, censuren i min värld är hård, inga hemligheter får lov att avslöjas.
Mina lungor sprängs, mina läppar förseglas och fingrarna kapas. Stumheten är ett faktum. Jag är ledsen, men jag fick aldrig chansen att säga de där viktiga sakerna.