Jag har allt utom bråttom. En ensam strumpa ligger tyst på golvet, utan sin partner.
Hu, så ensamt för den!
Jag skulle lätt kunna stå vid gårdsfönstret och betrakta strumpan i fem minuter till. Inget och ingen skulle kunna hindra mig.
Men jag plockar upp den och lägger den där den hör hemma, tillsammans med sin andra hälft, och så är iallafall ett par ihop igen…
Jag går långsamt över golvbräderna, de knarrar vresigt, det är ju morgon, jag kanske väckte dem. Kommer ut i köket och häller upp ett glas juice, ser in i kylskåpet på livsmedeln, jag liksom lutar hela min övre varelse in i det överdimensionerade kalla skåpet. Känner en närvaro. Inte i skåpet, dock. Dricker min juice i omsorgsfulla klunkar och ställer glaset på golvet. Promenaden till diskhon känns överflödig. Det är ju inte så att det bara blir juiceglasets placering som känns
fel.
Upptäcker att jag är klädd, och att jag går ut ur köket och in i det enda rummet, förutom badrummet då. Där står en obäddad säng. Den gör gemensam sak med strumpan, och är tyst. Men allting tycks titta på mig den här morgonen. Second Hand-möbler, tv:n, böcker, stereo och skivor. De verkar vänta på att jag ska göra nåt.
Eftersom jag inte har något otalt med de tingliga godsen här i lägenheten, så gör jag något. Jag tar tag i väskorna som står vid sängen, de är packade, jag får dra igen dragkedjan så att strumporna inte hoppar ut. Går ut i hallen, är fortfarande tyst när jag knyter skor och tar på mig jackan. Öppnar dörren, och lägger märke till att den måste ha förblivit olåst under natten, och står med ena benet i hallen, det andra i trapphuset. Vänder mig om in mot hallen och säger: \”Förstår fortfarande inte varför jag ska behöva flytta från min lägenhet, när det var du som gjorde slut!\”
Du går fram och stänger dörren, och jag är ute.