För en studerande under sista terminen, sista året, på gymnasiet känns tiden ganska knapp. Inte nog med alla prov, föredrag, uppsatser och övriga läxor har man mycket annat som också måste hinnas med. Hellst ska man ha ett helgjobb och kvällsjobb så man har råd att gå på alla studentskivor som kommer när avslutningen närmar sig. Att man visserligen inte har fått något jobb utan att man ständigt möts av ett slentrianmässigt \”tyvärr, men vi har inga lediga deltidstjänster nu\” minskar inte utan ökar snarare känslan av att tiden inte räcker till. Att koppla av och sina fritidsintressen är något som får komma i andra hand. Om man inte gör som jag gör nu, sitter uppe klockan halv två på natten för att åtminstone hinna med att göra något kul, i mitt fall att skriva. Men, det orkar man inte med under en längre period.

Så plötsligt inträffar något som får tiden att stanna. Då äntligen kanske det skulle vara möjligt att hinna med något man velat göra länge men inte hunnit med. Men att detta \”något\” skulle vara en nyckel till vardagsstressens fotboja är en lögn. Det enda som kan få en student i tredje ring att stanna upp är hemskheter och död, och den här gången ett tiotal bomber på flera pendeltåg i centrala Madrid. Nej, tiden stannar inte upp för att vi ska hinna med det vi tycker är kul. Den stannar bara upp ibland och ger oss en, för åtminstone huvudet, temporär förlamning. Och det enda vi kan konstatera är att vi hellre hade ångat på som vanligt än att dessa människor skulle behöva sätta livet till för att vi skulle få en paus.

Det vi kan trösta oss med är att studenten är mindre än tre månader bort. Då kanske vi äntligen slipper vara med om tidpauser på grund av hemskheter. Utan tidpauser för att vi mår så bra.

{f}————————————{/f}
{k}Skrev den som sagt i natt. När annars har man tid? Men kände ändå att det var något som behövde komma ut. Därför reserverar jag mig för alltför uppenbara språkfel etc.
Kommentera gärna!{/k}