Visst är det lätt att skjuta upp något viktigt som man skulle säga.

Jag älskar dig.

Det säger man inte varje dag. Även om jag skulle vilja göra det så vill jag inte göra personen ifråga skräckslagen. Jag har flera chanser att säga det.

Tänk om man inte har det?

Naivt eller inte, men jag vill faktiskt berätta för någon om hur fantastisk och underbar hon är. Brev funkar inte. Det framkallar bara drömmar och tankar som kan få vem som helst desorienterad.

En annan gång.

Så skjuter man upp det, kanske till imorgon, nästa vecka. Då har man alltså suttit inne med en hemlighet som har skrikit för att komma ut. En pappa berättade att man aldrig ska ta för givet att morgondagen kommer, att man överhuvudtaget kanske aldrig mer kommer träffa sin käresta igen.

Pappans fru och hans enda dotter omkom i en bilolycka.

Jag älskar dig.

Tre ord som är fantastiska, äkta, pinsamma och likaså skrämmande. Jag skulle vilja leva som om morgondagen aldrig skulle komma. Att verkligen säga hur mycket jag tycker om vissa personer. Att resa, upptäcka och att leva. Känna hur gräset smeker mina fötter, känna hur blommorna doftar.

Att få känna värme från hennes kropp. Att kunna älska och få älska.

Innan det är försent.