Jag minns din blick vid vägens slut. Just då när alla tårar var på väg ut,då sa du det jag aldrig trodde jag skulle få höra. Du viskade tyst i mitt öra,så tyst så jag inte kunde höra. Jag frågade tyst och stilla: ”va?” Du vände dig snabbt om och började gå mot vägens slut. Jag ropade så högt så jag knappt fick luft:”Kom tillbaka jag behöver dig här, här nära mig! Allt är så tomt och tyst annars,jag är ingenting utan dig. Hur känner du för mig? Älskar du mig? Som jag älskar dig.” Du stannade till vände dig om, våra ögon möttes, mitt i natten, den mörka natten. Jag flackade med blicken och det enda jag kunde se var den snöfyllda marken. Jag undrade om jag kunde få ett svar på alla frågor jag hade inom mig. Jag ville ha ett svar, ett svar som bara du hade. Jag stod och nästan blev arg. Varför kunde du inte bara säga?
Du tog några steg fram till mig la din hand på min kind och kollade med dina mörka ögon. Det gjorde nästan ont. Att det bara fanns en sådan vacker som du.
Jag väntade på orden från din mun, tänkte läsa orden direkt från dina läppar.
Sekunderna kändes som timmar, jag ville bara stå här, bara känna dig. Men tiden gick ändå snabbt. Dina läppar nuddade min kind och sa: ”Du finns alltid inom mig.” Det jag snart skulle få höra skulle jag aldrig glömma. Rösten lät så mjuk, så hade den aldrig låtit förut. Viskningar om kärlek och jag tycktes höra ett ord om saknad också. Jag tror jag fick ett svar,det ekade i mitt huvud. Det var allt jag behövde veta och lite till. Sen fanns jag inte längre i din famn. Jag andades i en helt annan atmosfär, bortom allt. Visste inte vart allt syre nu skulle komma ifrån,men det kom från dig. Men nu när du var borta, skulle det räcka hela den sträcka? Doften av dig var min luft för stunden. Men en doft kan inte komma så långt. Men jag behövde inte komma så långt, jag ville stanna kvar här för evigt. Men vart tog du vägen?
När jag tittade upp så var du inte kvar, var jag lämnad igen? Var jag ensam som vanligt?

Hanna & Caroline