Det suger och svider i magen, kryper i skinnet. Likadant, fast värre, för varje år. Från februari och framåt tills det klingar av i mitten av maj. Däremellan tar en motvilja min kropp i besittning. Somliga får luft under vingarna, lyfter och ser jorden från ovan, i ett skimmer, från ett dunmjukt moln. Andra tar fram spaden och börjar hacka och gräva sig en grop innan tjälen släppt sitt grepp. Det är dem jag tillhör. De nattsvarta som trivs bäst i mörker. Promenaden blev kort. Doften av naken jord och klorofyll tätnade för varje steg jag tog och i lungorna skrek luftrören. Tanken var att utmana plågan, men jag förmådde inte. Som ett skavande och irriterande gruskorn i skon, malde mina tankar, där jag gick med blicken fäst i asfalten. De rotade sig längre och längre in i hjärnan och hindrade mig från att fullborda mitt uppdrag; att se det vackra utanför plågan. För mig fanns inget. Inget mer än smärta och svartsyn, inga kontraster. Jag vände om. På gårdsplanen mötte jag en granne.
”Hej, hej, vilken underbar dag!”, sa hon glatt, ”en sådan härlig och klar luft!” När jag fattade dörrhandtaget i porten, såg jag den stora eken spegla sig i glasrutan. Grenarna var ännu kala och sträckte sig mot skyn. Kanske hade den ont och räckte upp sina armar i en bön om hjälp och lindring? Sved det när saven steg? När bladen sprack ut, och när ollonen föddes? Sökte eken bli räddad undan solens stickande strålar? Längtade efter mildrande skugga och skymning? Så länge eken hade levt, i över hundra år, hade årstiderna avlöst varandra. Och trädet hade utstått allt, stod ståtligt kvar trots pinor. Jag öppnade porten och gick uppför trappan. Lägenheten låg i mörker, persiennerna var neddragna och vinklade för att stänga ute ljuset. Eftersom mina ögon vant sig vid dagsljuset, fick jag treva mig fram till fönstret. Eken stod kvar, naturligtvis. Grannfrun satt blundande och tillbakalutad på uteplatsen med scarfen i knäet. Hon var en ljusets tjänare, inte som jag som tillbad andra makter. Jag tyckte att eken grinade fult mot henne. Min vän, eken, vinkade lojt i vinden mot mitt fönster. Bättre tider stundar, tror jag att han menade.