Mitt hjärta klappar hårt när jag slår igen bildörren bakom mig. Vi går tillsammans längs en liten grusväg med varsin filt i famnen. Ingen säger något för orden är överflödiga. Vi har kommit hit för en enda sak, vi skall älska.

Stegen för oss till en klippa som vi kan lägga våra filtar på. Vi sätter oss ned och innan vi möts i en omfamning tittar vi ut över det svarta vattnet. Omfamningen övergår i kyssar, tungor som leker, händer som smeker och kramar hårt. Kläderna tas, slits av och strax därefter är jag inne i dig. Jag blundar och håller om dig hårt.

Du viskar ett ord i mtt öra och jag ställer genast upp dig på alla fyra. Jag tar tag om dina höfter och tränger åter in i dig. Din stjärt lyser vit av fullmånen, huden din knottras av den lätta brisen och jag vill bara yla ut mina lustar. Jag tittar upp mot himlen och kan knappt fatta att det är sant, du och jag, här och nu. Jag tar dig snabbt och hårt och bara en stund senare fullkomligt exploderar jag i dig.

Vi ligger bredvid varandra, drar en filt över oss och luften känns varm, fuktig, het. Vi ler mot varandra, kramas lite, smeker varandra, lätta kyssar. En bit bort hörs ett gäng killar som tar sig en nattfylledopp och vi fnissar gott åt att vi nyss älskat med de bara 100 meter bort.
När vi ligger där och tittar upp mot himlen får jag plötsligt för mig att visa dig polstjärnan som visar vägen till mitt ursprung. Jag höjer min hand, pekar men hinner bara säga ”dääär” då en stjärna faller förbi min fingertopp. Hänförda tittar vi på varandra samtidigt som jag låter en önskan fylla mitt hjärta, att denna känsla aldrig skall försvinna helt.

Vi åker hem fortfarande rusiga av endorfinerna, kryper ned i den varma sängen, älskar igen och somnar sedan tillsammans. Ögonblicket på klippan, under månen, tillsammans, varade bara en kort stund men precis som klippan kommer känslan att finnas kvar, för evigt.