En ängels tålamod

Du friska fläkt i sommarens böljande hetta,
Du blommande skapelse i vasens bo,
Du gode själ i ondskans dunkla mörker,
Den dansande fjärilens varelse, har nu mig flytt för att söka vila.
Du budbärare i änglanamn ge mig allt mitt åter.

Jag tar fram det gamla skrinet och tvekar länge, för jag vet vilka känslor det här starka minnet kommer att väcka. Tillslut öppnar jag skrinet och den lukt som jag så väl känner igen strömmar emot mig. Innehållet är inte särskilt häpnadsväckande, men för mig har det ett enormt värde och jag kommer alltid att vårda det ömt.
För en utomstående ser kanske situationen overklig ut, men för mig är det ett sista försök att hålla kvar någon som jag älskar högt, och för en liten stund känner jag den där tryggheten som omgav mig när hon var med mig, för en liten stund får jag chansen att återskapa det som en gång var.

Åren har gått och kanske med dem har den värsta saknaden avtagit, men jag ska inte säga att den fallit i glömska eller att den har försvunnit helt. Aldrig kan man nog sluta älska någon som varit en stor del i ens liv och som sen barnaben stått vid ens sida. När jag sitter här och tänker tillbaks på den tiden vi hade tillsammans kan jag inte hålla tillbaka sorgen som finns inom mig, och jag kan heller inte förtränga de översvallande känslorna som kommer över mig. Den mur som jag under de gångna åren byggt runt mig för att slippa smärtan brister, och hela jag vill skrika ut den frustration jag känner och inom mig sjuder ilskan.

Jag undrar vem som anser sig ha rätten att på bara några sekunder förstöra en människas liv, mitt liv och ta ifrån mig något som skänkte mig sådan glädje. Jag känner mig som ett barn på nytt och vill inte förstå att något inte kan vara för alltid. För när någon slits ifrån en så brutalt, ja då vill man inte förstå. Många säger till mig att jag ska vara glad att jag kände henne och att vi stod varandra så nära, men jag vill ha mer, jag vill att hon ska få se mig nu och vara med mig i de viktiga skedena i mitt liv. Trots att jag nu är äldre känner jag att jag fortfarande behöver någon som alltid ställer upp oavsett vad som händer, någon som hon. Hon lyssnade alltid utan att ifrågasätta och hon var min stöttepelare som jag kunde luta mig tillbaks mot när allt gick snett och livet inte kändes värt att leva.

Idag önskar jag att jag hade tagit bättre vara på den tid vi hade och att jag oftare visat hur mycket jag älskade henne, men när jag tänker närmare på det förstår jag att mina handlingar betydde mer än ord, och när min lilla hand vilade i hennes var det ett omedvetet bevis på min tillgivenhet.

Många kanske målar upp en bild av sina kära efter deras död och gör dem till något de inte var, men hon var inte en tioårings livliga fantasi utan en livslevande ängel.
Mormor, jag fick aldrig riktigt chansen att ta farväl av dig för allt hände så fort. Därför blir det här nu mitt avsked. I tron om att du var odödlig la jag aldrig någon större vikt vid att du en dag inte skulle finnas tillhands, men nu, för alltid och i evigheten kommer du att vara en del av mig. Min kärlek har inga gränser, din tussilull.