Hon letade.
Finkammade varje vrå av sin
värld.
För att få sin längtan
stillad.
Trånade efter något hon aldrig
känt.
Fumlade runt i
mörker.
För att hitta det enda som för
henne innebar
lycka.
Hon såg fantastiska
bilder.
Tankar lekte vackra lekar bakom
hennes okyssta
panna.

Hon hittade
någon.
Två varma händer rörde hennes
hår.
Vandrade omkring,
blind av sköna
fantasier.
Levde i hans famn och badade i
hans själ.
Vilade ut från sin vilda
jakt.

Förståndet slog upp hennes
ögonlock.
Situationen synades skarpt av
den nyvakna
logiken.
Detta var inte platsen för
sökningens slut.

Hon kysste honom en sista
gång och laddade sina
gevär.
Slipade sina
klingor.
Eggen blänkte som av
silver.

Jag har känslan.
Den hon trevar efter i
varje tanke.
Jag såg den när jag la ner
mina vapen.
När jag gav upp.
När jag slutade tro på dess
existens.

Men hon är döv för min
röst.
Ser inte att kärleken flyr från
förtvivlan.

Som en fältherre
krigar hon.
Omedveten om att ömheten är
blodet som täcker hennes
värja.