De samlas där bortom skogsdungen i den djupaste av tjärnar. Varje dag när aftonen sänker sig över skogen och bara lämnar lite stjärnljus som vägledning samlas de för att umgås. De pratar, tisslar, tasslar och läser för varandra. Egna små verk som de under dagen tråcklat ihop, det ena vackrare än den andra.

I deras värld lyder vackra ord…

”vart tog du vägen,
varför övergav du mig,
varför hatar du mig,
jag älskar ju dig,
nu fylls mitt hjärta med hat,
hat till livet,
livet som är slut”

När läsaren låtit sista ordet lämna läpparna med en melodramatisk suck är det ingen som applåderar. Alla kryper nära och delar ut kramar och uppmuntrande ord som ”jag förstår, så starkt, så vackert”. En efter en levererar smärta djupare och svartare än något annat. Det ingen ser är att de sjunker djupare och djupare ned i den allt mörkare tjärnen. Stanken av förruttnelse växer sig starkare för varje litet ”jag förstår, jag är med dig”.

De känner bara stark samhörighet i att få befinna sig i samma bubbla kväll efter kväll och aldrig någonsin kliva ur gyttjan. Egentligen är ingen av dem lycklig men de har i all olycka funnit en trygghet av att ständigt må på samma sätt. Ingen variation, inga nyanser utan bara illaluktande varböldssvart för vem vet vilka fasor som skulle skölja över dem om de valde att göra något annat en kväll.

Det är nästan morgon och samtliga står med gyttja till halsen euforiska över den gemenskap de lever i, ingen eller inget skall någonsin få komma emellan dem och deras möten. De kliver mödosamt upp ur den kalla möteslokalen och beger sig med ångest och fasa tillbaka till verkligeheten men innan de skiljs åt kramar de varandra och reciterar tyst för varandra ”jag mår dåligt, jag mår dåligt”...