Dagen var fortfarande ung,
vår himmel i klaraste blå,
inte ett moln kunde ses,
vi pratade om framtid och liv.

Plötsligt släcktes vår värld,
vår himmel blev helt svart,
bara mörker kunde där ses,
och en vit vacker duva.

Du var alltid där för att rädda,
alltid där för att trösta,
det blev så tyst,
det blev så ensamt.

Dina vingslag minns vi alltid,
Du lämnar inte vår värld,
i våra själar vi Dig räddat,
från att glömmas bort.

Du är alltid älskad av oss,
Dina sista ord vi förevigar,
Din dröm om livet vi spar,
hoppet som Du oss gav,
det lever vi för.

Jorden Du lämnar brinner än,
en het eld för Ditt minne,
vi saknar Dina fotsteg;
Men vi minns dem alltid.