I sanden skrivs suddiga ord,
om en framtid så varmt,
om känslor som kunde blivigt,
men snart havet spolar dem bort.

Kvar finns bara minnet av Dina ord,
den blick jag fick där under solen,
de dagar vi vandrade tillsammans,
längs milsvida sandstränder.

En ny dag kommer alltid,
en ny strand kommer säkert,
men mitt eviga minne av Dig,
aldrig skall förplånas bort.

Ett minne av en stunds lycka,
det har jag alltid kvar i min själ,
hoppet om att Du delade den,
är min själs yttersta önska.

Ett minne av Dig,
de vackraste blyga ögon,
och säkert det soligaste leende,
skall en dag göra någon lycklig,
så som jag var den kvällen.

En framtid det finns inte,
det vet jag – men Dina ord,
om förhoppning och försoning,
ärliga svar i en döende värld,
ger nytt liv åt hela min själ.

En minut vid Din sida,
som en minut i himmelriket,
föralltid jag vill stanna,
förevigt tar jag Dig med,
vart jag än i världen går.

Med de aldra finaste ord tar jag adjö,
av den jag minst vill skiljas från,
från det land där jag fann mig själv,
där jag hittade en vän,
som alltid jag vill ha kvar,
jag saknar Dig redan min vän.

Alltid finns jag för Dig,
som för ingen annan,
ett litet bevis på det,
är kanske detta.

Adjö och på återseende min vän,
det är inte ett farväl.