Blänkande knappar i guld,
mot blå filt med galon,
cermonisvärd och skepparpipa, – loss överallt, sätt segel!

Solen över vattnet smeker,
brisen leker stillsamt,
havet tryggt lockande blått,
inga moln att vaka över.

Hennes stäv så vackert,
klyver genom vattnet,
lyfter för varje liten våg,
niger för varje obetydlig dal.

Hennes blick stadigt säkert,
föröver mot horisonten,
väluppfostrad gång i hav,
till sjömäns skönsång.

Vakten vankar av och an,
i solens sista timme,
han med en kopp te,
och hon med sitt hav.

Tillsammans förstår de,
vad andra alltid undrar,
så enkelt tydligt allt är,
när tystnaden lagt sig.

Vinden plötslitgt till krig,
havet piskar hennes plank,
rädd hon darrar ängsligt,
när vatten väller över henne.

Vakten klänger fast hårt,
förgäves vid hennes sida,
kämpande för deras liv,
hans händer om rodret.

De två försvinner i natten,
över horisonten och bort,
tillsammans föralltid,
när de sjunker till botten.

Nu vilar de tillsammans,
han i galadräkens skimmer,
hon med sin älskade styrman,
glömda på havets botten.