Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen någonsin har tagit notis om. Kretsande kring denna, på ett avstånd av ungefär 150 miljoner kilometer, befinner sig en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilkens ap-baserade livsformer är så osannolikt primitiva att några av dem anser saker som EMU vara någonting att komma med.

Denna planet har ett problem, nämligen följande: dom flesta av dess mänskliga invånare är olyckliga större delen av sin tid. Oförtröttligt försöker de lösa detta problem, men till följd av allsköns marknadsorienterade ledare och tänkare så handlar de flesta av dessa lösningar på ett eller annat sätt om att öka kapitalomsättningen, vilket är märkligt eftersom det på det hela taget inte är kapitalet som är olyckligt. På detta sätt kvarstår fortfarande problemet; många av invånarna är elaka, och dom flesta är det synd om, även dom som är med i EMU.

EMU är ett projekt tänkt att främja kapitalomsättningen ytterligare (trots att det alltså inte är kapitalet som är olyckligt). Enligt teorin sker detta genom den ökade enkelheten beträffande handeln mellan länder med samma valuta. Detta sägs leda till ökat handelsutbyte vilket i sin tur anses bidra till ökad konkurrens mellan marknadens aktörer (de tvingas ta till fler fula knep för att vinna konsumenternas osaliga själar). Ökad konkurrens ska på detta sätt leda till lägre priser och därmed eskalera konsumtionen (och med detta även kapitalomsättningen).

Många av dessa människor, speciellt de som säger sig leva på den obetydliga lilla planetens mest framgångsrika kontinenter, har således missförstått nästan allt om vad livet handlar om. I sin penningstinna enfald tror de att pengar och prylar har något att göra med hur lyckliga de är; de tror att meningen med livet är att konsumera. Sanningen är i själva verket att ökad konsumtion endast leder till en önskan om ökad konsumtion, eftersom den primitiva livsformens stolliga habegär i det närmaste är omättligt när det gäller meningslösa saker… En märklig bieffekt är att konsumenterna börjar tävla med varandra om vem som kan konsumera mest, varpå de tar till en hel del fula knep och blir elaka mot varandra. En annan effekt som de förmodligen förstår men inte vill ta ansvar för är att den besinningslösa konsumtionen sliter oerhört på det livsnödvändiga och kärleksfulla ekosystem som de alla är så beroende av.

Fula knep kan användas (och används därför flitigt) vid all form av tävlan och ger ett uttryck för den primitiva livsformens desperata försök att få det de inte vet att de innerst inne behöver. De flesta människor tror att det är pengar och makt de behöver. Några lite klokare inser att de bara vill synas och få uppmärksamhet, en insikt som får dem att skämmas varpå de viftar bort den. Någon ännu lite klokare inser tydligt att det i grund och botten är kärlek alla söker, men skäms då ännu mer eftersom det för denna så osannolikt primitiva livsform är tabu att öppet visa sin kärlek och sitt behov av kärlek.

I sina desperata försök att få det de saknar kommer de ofta till en gräns då de vill få uppmärksamhet och kärlek till varje pris (men sällan är helt medvetna om att det är just det de egentligen vill ha, dessutom tycks även betraktaren vara totalt omedveten om att det är kärlek de behöver). Barn skriker och har sönder saker, ungdomar revolterar mot sin familj och ägnar sig åt brottslighet, extrema utlöpare från undertryckta kulturer bildar terroristceller och störtar flygplan in i höga byggnader. Hjalmar Söderberg, en av planetens tillsynes klokare människor, snuddade vid denna insikt och lyckades teckna ner den på ett mycket träffande sätt:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Om denna så primitiva livsform inte får tillräckligt med kärlek så tar hon alltså till allsköns fula knep för att vinna alla de tävlingar som står till buds i det kapitalistiska samhället (vilket är ofantligt många eftersom det kapitalistiska samhället i själva verket är ett tävlingarnas samhälle ställt på sin spets). Dock är de flesta av dessa ynkliga livsformer så primitiva att de inte inser att det oftast är en ökad omsättning av kärlek som fattas när man är olycklig, och inte ökad kapitalomsättning.

Men så, en söndag drygt tvåtusen år efter det att en man hade blivit fastspikad på ett kors för att han antytt hur trevligt det vore om människorna kunde visa lite kärlek gentemot varandra som omväxling, hade den svenska befolkningen en omröstning om sitt medlemskap i EMU. Svenskarna röstade nej, vilket i bästa fall kunde tyda på att den så grundläggande insikten (den att ökad kapitalomsättning inte har något att göra med hur lycklig man är) äntligen hade nått majoriteten av de svenska medborgarna. Men så var inte fallet, visade det sig, ty på nej-sidan hade man i stort sett haft samma typ av utnötta argument som på ja-sidan, alltså den typ av argument som fokuserade på ekonomisk tillväxt. (i nej-sidans fall att kapitalomsättningen förblir som störst om vi håller oss utanför EMU, i ja-sidans fall att kapitalomsättningen blir som störst om vi blir med i EMU)

Så kom det sig, att de svenska medborgarna på den obetydliga blågröna planeten, ja faktiskt majoriteten av planetens medborgare i allmänhet och de västerländska medborgarna i synnerhet, alltjämt fortsätter att hångla med kapitalet istället för med varandra. Somliga har till och med gått ett steg längre. De knullar med det, kort sagt, och tror att de funnit meningen med livet. Det borde äckla vemsomhelst, och det gör det, om man bortser från just dessa ap-baserade livsformer som är så osannolikt primitiva att några av dem anser saker som EMU vara någonting att komma med.

//Fredrik, (som låtit sig inspireras något av den sanslösa boken av Douglas Adams – Liftarens Guide Till Galaxen)