Hennes röst var förändrad, men underbar. Det var nått med ändelsen på orden. Jag skulle inte kunna imitera det ens om jag försökte. Men något var inte som det alltid varit.
Dessutom lät hon sådär tillgjort trevlig och glad.
Jag vet inte vad det var. Men jag tror att jag vet. Fan.
Jag hade inte pratat med henne på veckor. Hur kan fem minuter i telefon ge mig kalla kårar? Få min puls att rusa? Min hals att kännas torr? Fan vad jag hatar att det blev som det blev, jag hatar det!

I parkerna hoppade dem, snurrade dem, vickade de på sina runda små sjärtar, alla lättklädda Jeans and Clothes slash solbrända slash jag visar gärna min hud-brudar.
De kunde inte sluta dyka upp överallt, bakom varje gathörn, vid varje glassbarkö stod dem, skrattandes och blinkandes.
Jag var påtänd och solen hade förvandlat min annars så bleka hy till ett mellanting mellan frächt brun och kommunistrött. Jag rummlade runt på gator och torg och ruset på allt det begär eva gett männen den dagen hon tog sitt första äpple fyllde min kropp.
I mitt huvud fanns bara rumpor och bröst och ben och bröst och en vag känsla av tillförsikt. Jag vände kepsen bakfram på mitt huvud, för solen låg på mot min nacke när jag och min vän för ett ögonblick pausat på en bänk i ett taffat försök att nyktra till så pass att vi kunde erinra oss vilka band som skulle spela till kvällen.

Frost, är en bra beskrivning, det är så det känns. Vart har värmen tagit vägen? När kommer den tillbaka?
En halv novell, nu mår jag bra igen.