Psykologi är väldigt inne just nu. Dr Phil är ett exempel. Han är väldigt trendig just nu, när sändningen är igång så sitter jag vid en Tv-apparat och tittar. Han är faktiskt en förebild för mig, som make, pappa och vän. Han är perfekt och har alltid rätt. Varken du eller jag skulle svälja ett påstående som att han går hem efter inspelningarna och slår sin fru.

Jag har lärt mig ett nytt och välpassande psykologiskt uttryck, ”Gummibandskänslan”. Det är den känslan som uppstår när du känner lukten av suddgummi och du tänker på din gamla skola. Den känsla som du får när du associerar en doft, händelse eller ljud till något tidigare skede av ditt liv.

För ungefär ett år sedan blev jag kastad handlöst mot en vägg och blev samtidigt träffad av blixten. Jag blev alltså kär.

Självklart så började jag göra bortförklaringar för mig själv, att hon är för snygg för mig, att hon gillar den där killen och gud vet vad jag tänkte.

Strax efter så fastnade en hip hop låt i min hjärna. Tjejen gjorde ett dansnummer med andra tjejer till låten ”Lapdance” med gruppen NERD där Pharell Williams är frontfigur. Jag tycker att låten är skitbra sedan dess. Tänk att kärleken verkligen är blind, att smörja kan bli ett mästerverk på tre minuter.

Efter hennes uppträdande så var jag förlorad.

Varje gång jag hör namnen Pharell Williams, NERD eller själva låten så uppstår den där ”gummikänslan”. Jag kan drömma i flera minuter om henne. Eftersom jag har bytt skola och har inte hört av mig på ett år så har jag bränt mina broar och sänkt mina skepp.

Inte ens Dr Phil kan hjälpa mig.