Även om nu var bäst fanns det alltid ett då att se tillbaka på och ett sen att fylla med drömmar. Båda aktiviteterna var mycket lockande, även om belöningen sällan var mer än att få placera sig själv i centrum för en stund. Så var det, men stordåden bortom horisonten skulle knappast bli en del av historian utan det som varit. Det var Kalles alldeles egna då som lät honom vara sig själv. Att bli berövad på det vore lika förödande som att sakna framtid.

Därför förtjänade det forna respekt trots att det inte var fyllt med episka och storslagna berättelser. Inga pengar eller stora klipp. Inga hjältemodiga insatser eller romantiskt odödliga episoder.

Kalle hade en vanlig och trist historia bakom sig. Han var äldst i en syskonskara på fyra barn och var den som burit det tunga oket i uppfostran av föräldrarna. De hade visserligen samlat ihop grundmaterialet till Kalle i form av gener, men de var ändå helt gröna på föräldrabiten när han kom till världen.

De andra; Lasse, Maja och Karin hade också hjälpt till, men de var länge ett par år efter. Oftast när det kom till något nytt för dem var arbetet redan påbörjat. Kanske att det inte var slätt som en hallmatta alla gånger, men grovjobbet var gjort.

Turligt nog var de inte identiska, så också de yngre fick till och från ge sig i kast med obanad terräng.

Alla var de begåvade med läshuvud, och från den vinkeln gick det att få en känsla för olikheterna dem emellan. Kalle var på väg igenom Teknisk Fysik…..