Jag skall nu berätta om en flicka som misslyckades. Flickan hette Anna.
Anna växte upp som de flesta andra svenska barn. Under hennes första år bodde hon långt ut på landet, där fick hon även en lillasyster som kom att bli hennes bästa vän under en tid, sedan hennes värsta fiende. När hon fyllde fem skildes hennes föräldrar och de båda flyttade till en liten Stockholms förort vid namn Sollentuna där de trivdes och hon växte upp. Hennes barndom var helt enkelt lycklig. Men aldrig var hon som alla andra, och det ville hon häller inte. Hon trivdes med att vara lite annorlunda och hennes omgivning accepterade det.

När hon kom upp i tonåren förändrades allt. Plötsligt var det inte längre okej att vara annorlunda. Det var inte okej att vara sig själv. Men hon ville inte gå med på vad de krävde, hon ville vara annorlunda. Hon kämpade emot in i det längsta. Hennes största mardröm var nämligen att vara som alla andra.
Men tillslut bröt allt samman för henne. Hon orkade inte längre. Hon gav upp platt på rygg. Hon lät dem neutralisera henne, hon lät dem trycka ner henne. Men hon tänkte att en dag, en dag skulle hon orka upp igen. Den dagen kom. Den kom då hon fick byta skola, då hon faktiskt fick byta liv. Saker började ordna sig men allt hon kunde tänka på var att aldrig igen, aldrig skall hon bli som andra igen. Åren gick och mardrömmen om att vara som andra gick över till att behöva leva som andra. Att bli en Svensson. Att bli en unken trebarns mamma i ett skabbigt radhus med en ölrapande man. Det blev mardrömmen. Aldrig skulle hon vara som andra, aldrig skulle hon bli en Svensson.

När hon valde gymnasium valde hon förstås något annorlunda, en teater linje. För vad kan vara mindre Svensson än teater tänkte hon? Åren gick bra, hon var sig själv och kanske i alla fall lite annorlunda. Hon träffade hon sina drömmars kille, en musiker. För vad skulle kunna vara mindre Svensson än en musiker? De höll ihop genom hela gymnasietiden och efter studenten flyttade hon hem till honom. Livet var på sin topp och hon kunde inte klaga på något. Hon började ta teaterkurser i hopp om att hon skulle lyckas. Det gick ganska bra till en början, hon fick några reklamroller och killens band fick framgång. Men efter ett tag tappade hon liksom lusten för allt, teatern gick sämre och deras relation började gå utför. Men hon visste inget annat så hon stannade och försökte kämpa. Pojkvännens band lades ner och han blev arbetslös. Likaså hon fick färre jobb och tvingas tillslut inse att hon aldrig skulle kunna slå igenom. Hon tog till en akutlösning i form av ett jobb på äldrevården. Hon lyckades med nöd och näppe få allt att gå runt. Pojkvännen var fortfarande arbetslös och började gripas av panik då han blev rädd att hon skulle göra slut och han lämnas med ingenting alls. Därför tog även han till en akutlösning, i form av ett frieri. När hon såg honom stå på knä och be henne om hela hennes liv kunde hon inte motstå. De gifte sig och hoppades på att få leva lyckliga i alla sina dagar.
Kort där efter blev Anna med barn. Hon var då 22 år gammal, hon fick sitt första barn 10 år tidigare än hon planerat.

Hennes man tog ett jobb som städare i en skola för att få ekonomin att fungera. De flyttade till en liten lägenhet i Sollentuna så de kunde vara nära Annas föräldrar eftersom de behövde få hjälp med pengar titt som tätt. Annas mamma kom ofta förbi för att se så allt gick rätt till, allt skulle hon lägga sig i, hur hon skötte barnet, hur hennes jobb gick, hur hon tvättade kläderna… allt.

Anna vaknade upp av barn skriken. Precis när hon tänkte resa sig stannade hon upp ett ögonblick. Hon tittade mot den högra sidan av sängen, där bredvid henne låg hennes tjocka, hårige och illaluktande man. Hon blundade i två sekunder och såg sedan mot den begagnade spjälsängen i hörnet, hennes dumma, skrikande ungen som förmodligen hade damp. Hon tittade ut genom fönstret. Där ute vid vägkanten av det slitna bostadsområdet höll några tonåringar på med att slå sönder en busshållplats. Hon tänkte på hur den kommande dagen skulle bli. Först skulle hon byta blöja på ungen, sen laga frukost till sin man och barnet. Sen kanske hon skulle hinna duscha, hon visste inte säkert. Efter det ta bussen, först till dagiset och sen till jobbet på ålderdomshemmet. Hon slutade vid 6, då skulle hon hämta upp barnet på dagis, hem och fixa middag och sen kanske kolla lite på tv om hon orkade, nej juste, hon hade tvättid. Antagligen skulle hennes mamma komma förbi och anmärka på någonting också, hota med att inte hjälpa till med pengar i fall hon inte ändrade på det.
Nästa dag då? Nästa dag skulle bli exakt lika dan. Dagen efter det? Exakt lika dan…

Hon tog sig upp ur sängen och fram till spegeln. Hon såg in i den skitiga ytan i det dunkla ljuset. Vad var det hon såg? Hon såg en gammal, sliten kvinna. Hennes ögon var matta och tomma, under dem hade hon stora svarta påsar. Munnen hängde som om den inte längre visste hur den skulle göra för att le. Håret var fett och hade inte sett en sax på ett halvår. Huden grå och gropig efter rökning, en syssla i brist på något vettigare att göra.
Vad hon såg i spegelbilden var en bitter gammal kvinna på 23 år. Hon brast i hejdlös gråt och gömde ansiktet i händerna. Hennes man mumla något i sömnen, torkade av sig slemmet med baksidan av handen och vände sig om i sängen. På lukten kände hon att han även släppt sig. Hon samlade sig en smula och såg in i spegeln igen. Vem var hon? Hon som såg tillbaka på henne i dammskenet? Hon tog ett djupt andetag. Ett till och ett till. Hon skakade lite när hon tog de tre stegen mot den slitna spjälsängen. Ungen skrek fortfarande. Hon tog upp barnet som inte ville sluta skrika och vaggade det av och ann. Tålamodet rann ut i sanden och efter två minuter la hon likgiltigt tillbaka barnet i dess säng. Hon tittade ut en sista gång genom fönstret. Tonåringarna hade nu börjat roa sig med att skära upp däcken på cyklarna utanför. Hon såg en liten del av staden hon bott i större delen av sitt liv, staden hon hatade så. Hon visste att hon aldrig skulle komma därifrån. Nu var hon fast och det fanns ingen återvändo. Hon accepterade i den stunden sitt öde och gick sakta och lade sig i sängen igen. Mannen började snarka och ungen skrek fortfarande när Anna Svensson tillslut somnade om.