Jag nalkas Vårdcentralen. På andra sidan konsumplanket ryter glasmästarens terrierhundar. Från Stortorget hörs rysligt ruggiga folkparksröster förjusta över svårigheten att starta en Volvo. De tar i – och till och med besiktningen får sig en känga. Jag trycker på knappen, vårdcentralsdörrarna öppnas och jag känner doften av sterilitet slå emot mina vidgade näsborrar. Kontrast. Här är varken motorolja eller hundskit populärt. Jag går fram till recepetionsdamen, skötserskan Elvebäck och slungar fram mitt patientkort i en enda synkroniserad självklarhetsrörelse. Hon fattar kortet med vänsterhanden, tittar absolut inte upp från sin journalvärld, utan ger mig läkare och tid (som jag ju redan visste). Soffan är tom och Kalle Ankatidningen oläst, lustigt nog. Inte heller jag läser den. Så kommer sköterskan, säger: “Dr Salonen väntar”. Jag tvekar inte nu. [minnet sviktar]. Jag står utanför Centralen. Terrierhundarna hörs inte mer och Volvon har nog startat. Jag går hem. Sorglös med den gula blanketten innanför kavajen. Tar vägen förbi dagiset den här gången, tycker om att lyssna på ungars obekymmer. Det ger hopp om framtiden.