Madrassen är hård under min taniga kropp, skuldrorna sticker ut och ner i lakanet. Det gör ont, men jag tänker inte på det för jag koncentrerar mig på musiken som fyller mina öron. För ett par månader sedan fick jag de här hörlurarna, och jag har använt dem så mycket att de redan är alldeles slitna. Jag trycker dem hårt mot öronen för att slippa höra något annat. Volymen är på det högsta och trumhinnorna brister snart, men det är bara härligt för jag slipper tystnaden och de plötsliga mänskliga ljuden i vår lyhörda lägenhet. Bara mamma och jag är hemma. Det känns ovant att inte ha mormor här, mamma och hennes obehagliga ljud hörs mer när hon inte är i närheten. De monotona beatsen har pumpat sig in i mina öron i flera minuter nu, och låten tar slut. Nej! I den korta pausen till nästa låt hör jag mamma ute i badrummet. Det hörs en duns, sedan hur hon kräks ner i toaletten. Ljudet får det att knytas i magen på mig och jag försöker stänga av öronen i väntan på att musiken ska sätta igång igen. Hon gråter nu, och trycker ur sig korta stönanden. De är äckliga; jag vill skrika åt henne att hålla käften. Åh! Nu börjar äntligen musiken spela igen. En arg svart man rappar om det hårda livet i förorten. Jag kan texten utantill och mimar ljudlöst med läpparna samtidigt som jag trycker lurarna hårt mot öronen och kniper ihop ögonen så hårt att blå fyrverkerier och röda solar börjar pulsera i det svarta. Låten hinner vara i ett par minuter, innan det knäpper till och blir dödstyst. Verkligheten återvänder som genom ett trollslag, och mammas efterblivna stönanden känns öronbedövande. Panikslaget tänder jag lampan ovanför sängen och trycker på playknappen flera gånger. Ett blinkande batteri gör sig synligt i någon sekund. Nej, det går inte ta slut, inte ikväll! Inte ännu en sömnlös natt. Play, play, play, play. Som en galning trycker jag in knappen tills pekfingret blir vitt och värker, men utan resultat. Jag suckar så tyst jag kan och hör henne ute i badrummet. Hon sluddrar, jag hör mitt namn och flera dunsar. Vad sysslar hon med? Mot min vilja spetsar jag öronen. Det raspar. Hon klipper av sig håret! Åh, förvirrade idiot. Jag trycker fingrarna hårt mot ögonlocken för att kunna koncentrera mig på något annat än hennes förehavanden. De abstrakta figurerna pulserar i regnbågens alla färger och några till. Det är fint och hjälper mig att slappna av ett tag.

Värken tvingar mig att vakna. Jag vill inte, men kroppen skriker att den inte orkar mer.
Mödosamt sätter jag mig upp, och upptäcker att lägenheten nästan är tom. Hyllan står kvar, men är länsad på böcker och skivor. Affischerna hänger kvar på väggarna, men datorn och högen med smutstvätt som ingen har orkar samla ihop och glasskåpet med porslinsänglar är borta. Den lurviga mattan tar snällt emot mina kalla små fötter. Jag går ett varv genom lägenheten. Vissa saker är kvar, men det mesta är borta. Hur länge har jag sovit egentligen? Det är grått och mörkt ute. Mamma finns ingenstans. Ute i badrummet hittar jag några av hennes avklippta, smutsiga och råttfärgade hårtestar. Kräk som är rött av blod har stänkt ner ena väggen. Jag sätter mig på knä med en trasa och torkar bort det värsta. Jag orkar inte ens tänka på hur mycket jag hatar henne, armen skrubbar metodiskt och sopar sedan ihop håret från golvet. Som så många gånger förr. När jag har städat upp lite sätter jag mig på diskbänken i köket, eftersom stolarna och bordet är borta. Jag försöker tänka, men magen kurrar, allting snurrar i huvudet och av någon konstig anledning är jag inte alls förvånad över att det har blivit såhär. Det är precis som om någon har talat om för mig att vi ska flytta och mamma ska åka iväg, och jag bara har glömt bort det. Frånvarande ser jag ut genom fönstret. Tysk småstad, höst, vindstilla, gråmulet väder. Inte en människa på gatan. Det brukar i och för sig vara hemskt dött i vår lilla by, men jag ser inte ens alkisarna utanför de grå lägenheterna på andra sidan gatan. När jag har spejat ut genom det fläckiga fönstret i närmare tio minuter och inte ens sett en bil eller katt, börjar jag bli orolig. Vad har hänt? Drömmer jag? Jag är för lat för att orka nypa mig själv i armen. Skafferiet är tomt, jag hittar bara en påse rågkross och några döda mjölbaggar. Magen gör sig påmind med allt kortare mellanrum och allt högljuddare, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Frånvarande dinglar jag med benen. Nä, här kan man ju inte sitta hela dagen. Jag går bort och lyfter upp telefonluren, men linjen är död. Konstigt nog förvånar inte heller det här mig det minsta. Istället går jag ut i mitt rum för att klä på mig, men stället där garderoben stod är tomt. Det enda som syns är en vit fyrkant mot den solblekta tapeten, som ett ynkligt bevis på att den faktiskt har stått där. Jag hittar ett par stora och otvättade grå raggsockor som jag drar på mig. De räcker mig till knäna. Jag stoppar in pyjamasbyxorna i dem, knäpper pyjamasskjortan ordentligt, drar på mig en röd halsduk och ser mig själv i spegeln. Det ser inte klokt ut. Med några tafatta viftningar försöker jag få håret att ligga någorlunda platt. Sedan går jag ut. Någon har slitit loss dörrlåset. Det enda som finns kvar är ett hål där handtaget en gång satt. Jag böjer mig ner och kikar igenom hålet. Full insikt. Men vad ska jag göra år det? Eftersom jag inte har några skor på fötterna är det kallt. Asfalten utomhus griper tag i mina fötter och jag går så fort som möjligt för att de inte ska behöva nudda marken så länge. Det är skrämmande tomt ute. Jag ser mig omkring i vårt slitna område. Inte ens turkarna, som alltid går runt och spelar skränig musik och skrattar och pratar på sitt eget språk, syns till någonstans. Alkisarna syns inte till de häller, några flaskor i bruna påsar ligger slängda vid deras bänk. Ju längre jag går utan att se minsta spår av liv, desto ivrigare börjar min hjärna arbeta. Jag funderar ut olika tänkbara scenarion. Kanske har något krigslarm gått medan jag sov? Alla kanske sitter nere i olika låsta bunkrar och ingen saknar mig. När som helst kommer säkert ett plan och släpper en bomb precis på mig. Oroligt spejar jag upp i skyn, men ser bara grå moln som sakta rör sig västerut. Tomheten fåt mitt hjärta att slå hårt inuti mig. Det slår mig. Jag har hunnit ut ur lägenhetsområdena och närmar mig centrum, men det är lika dött där. Jag tittar in i alla skyltfönster jag går förbi, men det är tomt i nästan alla butiker. Dörrarna är låsta. Hur ska man kunna köpa en bit mat om allt är borta? Den turkiska mataffären på hörnet har fått en ruta inslagen. Jag hukar mig och kryper försiktigt in, noga med att inte riva sönder kläderna på de vassa glasskärvorna som ligger utspridda överallt. Man känner sig som en brottsling. Nervöst tänker jag ut olika saker jag kan säga om plötsligt en polis skulle dyka upp. Hyllorna gapar tomma, men jag hittar lite gammal frukt och flera coca-cola flaskor som jag öppnar genom att bita bort kapsylen. Sedan kryper jag ihop vid en vägg, sörplar girigt i mig colan och känner mig ensam och liten. Mina små kolsyrerapar ekar i det stora tomma rummet. Jag skulle kunna dö för att få höra en människoröst, eller bara musik eller en mobilsignal. Små, små tecken på liv, det räcker. Frukterna är övermogna och äckliga, päronen smakar bara socker och bananerna är alldeles bruna. Jag äter ändå, med glupande aptit tills maken buktar ut och fruktsafterna svider i munhålan. Bakom disken hittar jag en plastpåse som jag fyller med mer frukt. Man vet aldrig vad som kan hända. Tyst tassar jag ut, som en inbrottstjuv. Sedan har jag dåligt samvete i flera minuter. Snart glömmer jag dock bort det, för eftersom stan är så liten har jag redan gått igenom centrum och kommit fram till busstationen. Den är alldeles tom så när som på en gammal buss som står och nästan ser lite hängig ut, vid den busskur som står längst bort. Trots att den ser tom och ganska ogästvänlig ut blir jag glad, för det är ju trots allt ett tecken på liv. Jag springer fram till den och knackar ivrigt på dörren. Med ett trött pysande ljud öppnas den. Den öppnas! Överlycklig går jag in och får syn på en gammal busschaufför som sitter och stirrar rakt framför sig. Han ser trött ut och säger ingenting, men han lever. Hans bröst häver sig sakta upp och ner, och trots att han luktar damm och ingrodd svett vill jag krama honom för att han finns. Dock lyckas jag behärska mig, drar ett djupt andetag och frågar: ”Vart går den här bussen?” Jag får ingen reaktion; han stirrar tomt framför sig och ändrar inte en min. Jag upprepar min fråga lite högre men går inget svar. Står och väger osäkert än på det högra, än på det vänstra benet, och vet inte riktigt vad jag ska göra. Till slut går jag ut och tittar efter vad det står längst fram på bussen. Berlin C står det, med smutsgula bokstäver. Jag går in igen, och sätter mig snett bakom chauffören. Han reagerar inte. Vi sitter där ett tag, och tusen tankar virvlar runt i mitt värkande huvud. De flesta börjar med Var? Varför? Hur? Och är så tröttsamma att jag inte orkar fundera på dem speciellt länge. Plötsligt vaknar jag upp ur mina tankar av att bussen brummar till, sätet under mig vibrerar och dörren stängs. Bussen svänger ut ur fickan och dånar iväg så fort att jag måste hålla i mig. Jag ser chaufförens bistra ansikte i spegeln. Han stirrar fortfarande framåt och sitter alldeles stilla. Det är väldigt konstigt. Jag ser inte att han håller i ratten. Så diskret som möjligt sträcker jag på halsen och försöker kika över hans axel. Inte ens när han svänger, bromsar eller gasar rör han sig så mycket som en tum. Det enda som syns är hans uppsvällda ölmage som försiktigt åker upp och ner när han andas. Bäst att inte fundera på det. Jag lutar mig tillbaka i det obekväma sättet. Det är skandal att den här bussen fortfarande är i bruk, egentligen. Sätet är uppskuret så att innehållet har åkt ut och det är väldigt smutsigt och jag studsar upp och ner, eftersom jag är så liten och smal. Efter ett tag, när jag har suttit och glott på hur världen strömmar förbi och Autobahn försvinner under mig, lyckas jag slappna av och lutar mig tillbaka.

Jag måste ha somnat, för när solens varma strålar träffar mig vaknar jag på en sekund, med dåligt samvete och alldeles stressad. Förvirrat ser jag mig omkring samtidigt som jag plattar till håret och drar i mina fula raggsockor som har åkt ner för halva vaden. En fjäder sticker upp ur sätet och in i ryggen på mig. Bussen har stannat, men chauffören sitter kvar och ser lika zombiefierad ut som innan. Försiktigt går jag fram till honom och knackar på hans axel. Det känns ohövligt, men av tidigare erfarenhet vet jag ju att han inte svarar på tilltal. ”Är vi framme?” frågar jag men får inget svar. Han sitter där, slapp som en säck potatis och verkar inte ens märka att jag existerar. ”Ja, hej med dig då”, säger jag och går ut utan att betala. Jag har ju ändå inga pengar. Dessutom sa han inte hur mycket det kostade. Luften är inte lika frisk som i vår lilla stad, så jag antar att jag verkligen är i Berlin. Vart jag än tittar ser jag höga hus och inget grönt någonstans. Det ser ut som ett industriområde. Jag kan inte tänka mig att det är centrum i alla fall. Bakom ett stängsel, inne på ett ödsligt område där en massa rör och metallsaker är uppradade, ser jag en stor, fet råtta kila förbi. Det ryser till i mig och jag ställer omedvetet den ena foten på den andra, som om jag skulle kunna klara mig undan råttorna genom att ta upp ett par kvadratdecimeter mindre plats. Jag blir rysligt väl medveten om att jag inte har några skor eller tjocka byxor på mig. Tänk om mössen är galna och har rabies; tänk om de biter mig i benen och börjar äta mig levande… Med ett kvidande ljud ser jag mig omkring. Jag har ingen aning om vart jag är på väg! Det känns så hopplöst. Överallt ser jag bara skorstenar där det bolmar upp rök, och lastbilar som står tomma och företagslogotyper som är helt svartfärgade på grund av den förorenade luften. Jag vill bara hem och lyssna på glad synthpop i ett glättigt målat rum där det är varmt och jag vet att jag kan få en kopp te när som helst. Vart ska jag? Är jag ensam kvar i hela världen? Har jorden gått under och glömt kvar mig? Har jag ramlat in i ett spegeluniversum? Tankarna som jag vet att jag inte bör tänka eftersom de skrämmer skiten ur mig, börjar mala och jag känner att jag måste göra någonting, gå någonstans, försöka inbilla mig själv att jag har någonstans att ta vägen. Med ögonen till brädden fyllda av hopplösa tårar som jag vägrar släppa fram, börjar jag gå åt det håll som ser mest bebott ut. Min väg kantas av grå dysterhet, tomhet och inslagna fönster. Jag spejar in i alla små hål, fönster och gränder. Små patetiska försök och hopp att hitta något levande som inte är en råtta eller halvdöd busschaufför. Jag skulle till och med bli glad över att se mamma med nu. Flera gånger skär jag fötterna på glasbitar och andra vassa ting som jag inte har en aning om vad de är. Luften gör ont att andas för en landsbygdstönt som jag, den raspar sig motvilligt ner i halsen och jag kan riktigt känna hur den svärtar ner lungorna. Jag läser namnen på gatorna men de säger mig ingenting. Jag svänger förvirrat in på någonting-strasse i tron att det är närmare in till stan den vägen; det ser lite mer civiliserat ut. Bostäder och mataffärer ökar sakta i takt med att företagen och industrierna och de kolmörka gränderna försvinner. När jag går förbi en tantig klädaffär som ingen ännu har brutit sig in i och länsat, stirrar jag så mycket att jag glömmer se var jag sätter fötterna. Med ett dovt slaskande ljud kliver jag i någonting som visar sig vara en spya. Å, jag vet att jag borde vara van vid sånt nu, men äcklet kryper i mig och lukten sticker i näsan, det är den värsta lukt man kan tänka sig. Jag släpar med foten i marken i fruktlösa försök att få bort det värsta och går sedan och lämnar ett kladdigt spår efter mig. Det luktar för djävligt, och tårarna kryper upp i ögonen igen. Jag som hatar att gråta. Jag tvingar ner dem igen, håller huvudet upprätt och går fastän fötterna börjar protestera.

Äntligen börjar jag känna igen mig. Husen är skyhöga och välkända märkeslogotyper hänger ovanför enorma fönster där taniga skyltdockor är iklädda i princip ingenting alls. Jag är äntligen mitt inne i stan nu. Det är fortfarande folktomt. Alla lampor och neonskyltar är släckta. En blå flyer flaxar förbi och fastnar nästan på mitt ben. Den annonserar för något nytt diskotek. Jag vill gå dit. Jag vill se människor dansa, jag vill känna lukten av svett, jag vill se lampor blinka, jag vill höra musik och bli knuffad när jag passerar dansgolvet. Jag vill känna närhet. Framför mig tornar det där stora köpcentret upp sig. Jag har hört talas om det, det är nybyggt och sägs vara det största i Europa. Hissen är utanpå byggnaden och ser ut som en dammsugarslang, grå och rynkig. Fast jag inte riktigt vågar hoppas, går jag fram till hissen och trycker på några knappar. Det rycker till någonstans inne i den vidunderliga mekanismen, och dörren öppnas nästan ljudlöst. Det är en stor, mörk hiss. Väggarna är täckta av speglar. Jag vet att det borde spelas muzak och att gult, lugnande ljus skulle finnas därinne, men det är lika dött som man kunde förvänta sig. Ändå går jag in, och trycker på våning tio. Jag vågar inte åka för högt. Dörrarna stängs och med ett pyttelitet ryck känner jag hur jag lyfts uppåt. Det ilar lite i fötterna. Den går dubbelt så snabbt som hissarna i våra hus, och det hörs knappt inga ljud. Jag vänder mig om och ser mig själv i spegeln. Eftersom det är en spegel på andra sidan också, reflekteras jag i en lång rad och det ser ut som en ljus liten mask i allt det mörka. Jag ser att jag har ringar under ögonen och rynkor på ställen som förut vad släta som skalet på en spänstig persika. Hissen åker och åker. När jag tittar på mätaren ovanför dörren, ser jag att den har passerat 60. Paniken kommer krypande. Skulle den inte stanna på våning tio? Siffrorna rusar där uppe och snart är jag uppe på 70. Hur många våningar finns det egentligen? Jag trycker på stop-knappen, men kommer sekunden efter på att det förmodligen inte finns någon hissreparatör som kan hjälpa mig. Det spelar ändå ingen roll, för hissen fortsätter. Den står på 90 nu. Jag trycker på knapen flera gånger. Den är mörkröd i mörkret. Stop, stop! Jag vill inte åka mer! Ett gnyende undslipper mig och jag glider ner på golvet, som vibrerar svagt och är täckt av en röd matta. 110, 120, 130, den stannar aldrig. Är det ens möjligt att ha såhär många våningar i en byggnad? Jag stänger ögonen.

När jag öppnar dem igen, är jag inte säker på om jag har sovit eller inte. Hissen står i vilket fall stilla nu, och den visar inget tal alls. Tomt. Dörren är stängd. Jag ställer mig sakta upp och trycker på en knapp för att försöka öppna dörrarna. De glider ljudlöst isär, och ljuset som strömmar in bländar mig. Jag håller handen för ögonen och kliver ut. De stackars fötterna, såriga och täckta av torkat kräk och blod, stöter emot någonting mjukt. Jag får en kram, och ser mig omkring. Det är mormor! Hon har inga kläder på sig, men kroppen är alldeles suddig och syns bara som en ljust beige massa under hennes leende ansikte. ”Mormor! Är det verkligen du?!” Jag kastar mig runt halsen på henne. ”Min älskade, älskade lilla flicka”, säger hon, som hon brukade göra när hon levde och tog mig i sin famn. Jag kramar henne hårdare och drar in hennes vaniljdoft så djupt jag kan, tittar in i hennes ljusblå ögon och tar henne på det grå håret. ”Du lever, åh, mormor, är det verkligen du?!”, flämtar jag. ”Visst är det jag”, skrattar hon och jag känner hur min öppna mun smakar salt. ”Glädjetårar”, ler jag tyst och gnider ansiktet mot hennes mjuka hals.