{c}KAP 1
UPPENBARELSEN{/c}

{u}{h}1{/u}
ABRAHAM{/h}

Stående ute på fälten, med solen bländande för blicken, tänkte jag frikostigt på hur lycklig jag borde skatta mig att Sara med Guds hjälp äntligen fött mig en duglig son, efter misstaget med tjänstekvinnan. Isak var en redig grabb, arbetade flitigt och var inte alltför hård mot tjänarna, bara lagom dominerande, och han hade god hand med boskapen. Ur honom skulle ett starkt folk växa fram, så hade Herren Gud lovat.

Medan jag sådde min säd och skördade mitt spannmål fick jag en uppenbarelse. Det var Guds ängel i egen hög person (och notera betoningen på {k}hög!{/k}). – Abraham! skrek den.
Jag hoppade till, för jag hade då inte förväntat mig så förnämt besök – eller något besök alls! – Öh, ja, svarade jag segt, här borta är jag.

Ett tag kisade ängeln ut mot fältet och tycktes inte kunna lokalisera varifrån mitt svar kommit. Villig att ge den en ledtråd öppnade jag munnen för att ånyo ropa … – Ah! Där är du ju, Abraham! sa Guds röst nöjt, men ängelns läppar rörde sig inte i takt med Hans ord, vilket påminde mig om hur dåligt dubbade och illa synkron-iserade Hans Heliga Hologram var. Fall på knä inför mig, du trogne undersate! Hoppsan! Jag menar {k}undersåte{/k}, naturligtvis. Ursäkta mitt språk, jag har inte ätit än.

Snabbt förberedde jag mig för att inta bönepositionen, men olyckligtvis kom en smärre stenbumling i min väg och jag föll pladask på mitt ansikte. Därav kom det säg att tillbedjandet senare utfördes som så av hela mitt folk. – Älskade Herre, vad vill Ni att jag ska göra? frågade jag fromt.

Ängeln lyfte vänsterhanden och kliade sig fundersamt på hakan. – Tja, egentligen hade jag tänkt be dig om lite pengar, men äsch! Du får offra din son för mig i stället!
Jag gjorde stora ögon. – Ursäkta? Offra min son? Jag hoppas ni menar Ismael, Gunnar. – Ssssch! väste Gudabilden. Kalla mig aldrig det, Abraham! Aldrig ens i dina nattliga drömmar, ty ingen på denna jord – ja, förutom du alltså – vet om mitt pinsamma födslonamn. Så, kan du bara vara en snäll sate och inte tala om det för någon? Hmmm?

Jag ryckte otåligt på axlarna. – Visst. Kan jag väl. – Bra. I morgon skall du ta din son Isak och vandra till Moria land och offra honom som brännoffer där på ett berg som jag kommer att peka ut för dig. Detta är obestridligt; så skall min vilja ske. Vi ses om tre dagar, {k}ciao{/k}!
Chockad stod jag kvar på fältet och fattade inte riktigt vad som hänt.

{u}{h}2{/u}
ISAK{/h}

Medan jag hjälpte mor med maten kom far in med fötterna släpande efter marken, mycket bekymrad som det tycktes i mina grumliga ögon. Jag ville så gärna fråga honom vad som tryckte hans hjärta, men jag visste alltför väl att min blyghet skulle hindra mig från att yttra de rätta orden och i stället få mig att framstå som en stammande imbecill. Det hade skett ganska ofta den senaste tiden, och Ismael – som i andra avseende stod mig lägre – hade gudomligt roligt åt att reta mig för mina talsvårigheter. Därför beslöt jag mig för att studera innan jag tog initiativet.

Far slog sig tungt ned vid bordet.
Mor betraktade honom med misstänksamt rynkad panna. – Har du varit in till min tjänarinna igen? undrade hon bryskt. – Nej, jag har arbetat på fälten, svarade far med en djup, melankolisk suck.
Mor hajade till. – Åh, sa hon och återgick så till att röra i middagsgrytan.

Jag placerade ett fat med nybakt bröd på bordet.
Far tog tag om min arm och fick mig att ofrivilligt rycka till. – Isak! utropade han. Vad har du haft för dig idag, min son?

Först visste jag inte om jag borde svara, jag såg ju på honom att han helst ville slippa allt mänskligt sällskap den dagen, men samtidigt ville jag inget hellre än att göra honom till lags. – Ja-jag hjä-hjä-hjälpte mamma, lyckades jag få fram efter en serie väsande ljud som inte betydde något alls.
Så otroligt förödmjukande.
Far nickade gillande. – Det låter bra, tycker jag, sa han frånvarande och stirrade ned på sina händer.
Jag kunde inte hjälpa att jag undrade om någonting hänt.

{c}KAP 2
TÄLTNÄTTER{/c}

{h}{u}1{/u}
ABRAHAM{/h}

Bittida följande morgon lastade jag med ångest min åsna med mat för tre dagar – för jag räknade ut att jag inte skulle kunna äta ens en oliv på hemvägen med min älskade sons liv på mitt samvete – och ett tält som skulle skydda oss under nattens timmar. Så snart jag var klar kallade jag till mig två av mina mest trogna tjänare, vilka jag tidigare beordrat att samla ihop ris till offerelden, och förklarade för dem att vi skulle ut på en liten resa, ingenting om varken målet eller syftet med den; det var min egen själs kval, inte deras. Med motvilja och en starkt växande ånger kallade jag även på min son. – Isak …, sa jag med tjock röst, nära gråten redan, vi ska ut på en liten vandring, du och jag. Ja, och så några tjänare och en åsna förstås, men … mest bara du och jag.

Jag harklade mig besvärat. Fel ord kom ur mig i en babblande massa medan {k}de rätta{/k} orden förtärde mig inifrån. Egentligen ville jag bara skrika högt; {k}Varför, min Gud, tar du min ende son ifrån mig? Skit i Ismael, honom bryr jag mig inte om, men varför i Herrans namn skulle du bestämt påstå att ett starkt och enat folk skulle växa fram ur Isak om du hela den här tiden planerat att mörda honom så att han kan bli ditt offer? Vill du sätta mig på prov och se om jag tvivlar? Då kan jag tala om för dig att jag inte tvivlar ett dugg på din makt och din styrka, eller på din barmhärtighet och din kärlek till alla dina barn, så låt mig då slippa denna uppgift, jag ber dig snällt!{/k}

Men inte kom något svar, och inte heller yttrade jag de orden högt för mina tjänare och Isak, men de studsade fram och tillbaka inuti hans hjärna och gjorde honom svimfärdig. {k}Shit, kommer jag verkligen klara den här resan? Det här är sannerligen inte rätt tillfälle att ta ut semester!{/k}

Med sjunkande mod insåg han vad han måste göra för att övertyga sin Gud om att han var Honom trogen. Han måste fullfölja uppgiften han blivit tilldelad.
Med sorg i hjärtat vände han sig till Isak. – Nu går vi, min son.

{u}{h}2{/u}
ISAK{/h}

Någonting var skumt med den här resan. Men vad? Jag hade aldrig varit klipsk, men kanske kunde jag lista ut vad som bekymrade far och hjälpa honom med det?

I tre långa, mödosamma dagar hade far vandrat tyst genom öknen med tunga steg och slokande axlar, och jag hade blivit orolig för att han kanske blivit sjuk. När jag frågade honom om det ville han inte svara.

Då vi närmade oss ett berg med spetsig topp stannade far abrupt. – Jaha, då var vi framme, mumlade han nästan ohörbart. Tjänare, ni kan ju fälla upp tältet och vattna åsnan … – {k}Vattna{/k} åsnan? ekade jag förbryllat. – … och så kan ni ju plocka blommor åt husmor sedan eller något, då blir hon säkert glad. Kom, Isak. Resten av biten får vi gå själva.
Så plockade han till sig riset från vagnen och såg fundersamt på det.

Jag stirrade förbluffat på honom. Plocka blommor? I öknen? Var då? Var han helt från vettet?
Efter noga eftertanke tryckte far rishögen i famnen på mig. – Här, du får ta det, sa han tjockt. Jag orkar nog inte bära det hela vägen opp.

Detta gjorde mig bara än mer förvirrad. Men jag nickade bara.
Själv tog han en fackla med röd, flammande eld och en kniv och började vandra upp mot berget.

Tyst följde jag efter. Vågade inte ifrågasätta hans order ifall det skulle innebära att han blev ond på mig. Men inom mig föddes tvivlet: Varför var vi där egentligen? Av vilket mörkt syfte hade far fört mig till den platsen? För knappast kunde det vara trevliga saker på gång med den domedagsminen fasttejpad i fejan på gubben.

Av en ren impuls utropade jag: – Far!
Han stannade inte upp när jag tilltalade honom, såg inte ens åt mitt håll. – Vad vill du, min son? undrade han bara med en svag antydan till skuld i rösten. – Jo, jag tänkte, vi har ju elden och veden, och mycket tydligt även kniven, men var är fåret som vi ska ha till brännoffer?

Jag förvånades och gladdes över min raka, självsäkra fråga och kände mig lustigt nog upprymd över att jag äntligen lyckats uttala en hel mening utan att staka mig. Tyvärr stack far hål på den lyckobubblan. – Gud utser nog fåret som han vill ha offrat till sig själv, Isak.

Och det var då jag förstod hur det hela låg till. Det var {k}jag{/k} som skulle offras. Någon annan möjlighet fanns inte. En snabb blick ut över den sandiga, döda öknen sade mig att här inte kunde finnas några får på mils avstånd, än mindre troligt uppe på det där berget. Alltså måste det vara mig han hade i åtanke för brännoffret.

Med stegrande rädsla och vilt bankande hjärta ville jag bara vända om och rusa tillbaka ned till åsnan, grensla den och snabbt som ögat rida långt, långt bort så att far aldrig kunde få tag på mig, men insåg till min förtvivlan att det redan var för sent. Vi hade nästan nått toppen, och far skulle lätt som en plätt fånga upp mig med sina stora nävar och förhindra min flykt fortare än en hund hann fisa.

Jag hade inget annat val än att villigt lägga mig på bålet och låta far offra mig till den Gud som jag trott vara nådig och förlåtande.

När vi så stod på toppen byggde far ett altare och placerade veden jag bar ovanpå det, förberedde sig för offret. Än hade jag hopp om att han skulle ändra sig och skona mitt liv, än kunde han vägra lyda sin Gud.

Men med likgiltig blick vände han sig om mot mig, drog upp ett hoprullat rep ur byxfickan och band det om min magra kropp. Resolut lade han mig ovanpå veden. Med fasa såg jag på medan han plockade fram sin kniv och gjorde sig redo att sprätta upp mig. – Abraham! Abraham!
Förvirrad såg jag mig omkring. Hade Guds ängel ändå kommit till min räddning?
Far reste sig långsamt upp från den jordiga marken. – Här är jag, svarade han lamt. – Rör inte pojken! Trodde du verkligen att jag menade allvar med det där? Dumbom. Ja, ja, nu vet jag i alla fall säkert att du fruktar din Gud, och det är ju alltid skönt, men låt bli Isak! Det är smickrande att du är beredd att offra mig din ende son, men jag föredrar faktiskt får.
Och – {k}poof!{/k} – dök det upp en bagge borta vid stenen.

{u}{h}3{/u}
ABRAHAM{/h}

Tacksamt offrade jag baggen till min Herre och behöll Isak för mig själv, precis som jag alltid velat ha det. När det kom till kritan var jag nog inte tillräckligt feg för att döda och stycka min egen son, min hand darrade med kniven i dess grepp då jag höll den över Isaks kropp, och jag svimmade nästan då jag såg skräcken lysa i hans mörka ögon, de ögonen som är så lika mina egna. Därför blev jag obeskrivligt lättad när Herren sade att jag inte behövde offra Isak, för hur skulle jag ha kunnat återvända hem utan honom och se min hustru i ögonen?

Under en besvärad tystnad började vi vandra nedför berget igen.

Och som belöning för att jag varit lydig min Gud lovade Han att det minsann {k}skulle{/k} födas ett starkt, enat och av Gud beskyddat folk ur Isaks säd.