Ett inre mörker, flyter obemärkt
finns men finns där inte
existerar i det undermedvetna
undanskuffat, förträngt
där ingenting kan skada, där ingenting kan hata
där allting gror till någonting nytt
och förvridet
i tiden och otiden växer det
tills det tagit all makt, tagit all plats.

Ett inre mörker, bygger upp sin vägg
till skydd för översittarna
de som en gång skadat dig
du blomma, orädd i ditt sinne,
förstörd i ditt minne
nedtrampad under år av smutskastning
du blomma, så liten och klen
på dig går de,
översittarna
på dig står de,
översittarna
trampar, stampar, klampar, trycker ned dig
tills endast ett grönt blad sticker upp
en antydan till kronblad
en antydan till existens

Ett inre mörker, kämpar för att nå ytan
på det vatten som utgör din hjärna
finns men finns ändå inte
finns – jovisst
rytmen i hans slag, det där mörkret
rytmen i hans ord,
så mörka att du ryggar tillbaks
skräckslagen och full av blod
modet sviker, kroppen sviker
du blomma, som stod där ingen log
låter dem komma,
mörka floder av rinnande vatten
sinnesvatten utan frid
sinne utan stillhet
du blomma, som stod där ingen såg
eller brydde sig om
det grymma öde som bildade din existens

Ett inre mörker, frodas och växer
inom dig
du blomma, av ödet kommen att förlora
allt du en gång föresatt dig
du blomma, så liten och klen
du är jag
och jag är du
vi är en och samma
nedtrampade och undertryckta
i de mörka vattnen vi bär inom oss