Linus stängde dörren till sitt rum och kröp ner i sin obäddade säng. Det var kallt på rummet, elementet var nog sönder. Han hade skruvat upp det i morse men det hade inte hjälp alls.
Ute var det mörkt. Han tittade bort mot gatlyktan som stod bara två, tre meter från hans fönster. Han såg i ljuset från den att det regnade lite, lugnt och stilla. Han drog täcket över huvudet, det blev tystare där under det tjocka duntäcket. Pappas höga röst dämpades, den blev bara som ett dovt mummel. Han behövde inte höra mer av den, han visste ändå exakt vad som hände där ute i vardagsrummet. Pappa var förbannad. Han skrek och mamma satt på golvet framför soffbordet. Hon bara satt och tog emot hans hårda slag och kränkande ord. Bara satt och teg, helt tom och blek. Hon orkade inte bry sig längre, orkade inte säga emot eller slå tillbaka. Innan brukade hon gråta, inte ens det gjorde hon längre.

Linus försökte inte lösa det heller. Det var inte lönt. Så många gånger han hade försökt gå emellan dem, det hade aldrig hjälpt. Han hade bara fått sår och blåmärken själv. Pappa slog aldrig honom annars, det var som om han nöjde sig med mamma. Men de gånger Linus försökt skydda mamma hade han fått rejält med stryk.

Han satte klockan på halv tio, han måste ju hinna till träningen. Tränarn blev så jävla förbannad om någon råkade komma för sent.
Det blev tyst i lägenheten. precis som det brukade bli. När pappa slagit färdigt gick han alltid ut i köket och tog en öl, som om svinet njöt av vad han åstadkommit. Mamma reste sig från golvet och gick in i badrummet. Efter en stund kom hon ut och gick in i sovrummet. Hon stängde alltid dörren när hon gick och lade sig. Hon visste att pappa ändå inte skulle komma och lägga sig, och hon ville nog inte att han skulle det heller. Han var aldrig hemma på nätterna, han stack ut med en massa andra fyllesvin och kom inte hem förrän sent på förmiddagen. Fortfarande så full att han knappt kunde gå. Det var ett under att han kunde ta sig upp för trapporna. Linus somnade av tystnaden som tog över efter att pappa smällt igen den tjocka dörren bakom sig.

Han vaknade av att klockan ringde. Han gick upp direkt även om han gärna skulle legat kvar några timmar till. Han frös, jävla element. Han gick halvsovande till köket, mamma satt inte vid bordet. Det brukade hon göra vid denna tiden. Konstigt, men hon behöver sova mer, det syntes på henne att hon inte sov ordentligt på nätterna. Han tog fram flingorna och filen. Han åt fort för det var en bit att gå till idrottshallen också. Men han skulle nog inte bli sen i dag i alla fall. Han satte in disken i maskinen när han var färdig och gick bort mot badrummet.

Dörren dit var öppen, mamma som alltid var så noga med sånt. Hon hatade när dörrarna stod halvöppna överallt. Det såg så slafsigt ut sa hon. Det var tänt där inne också. Han stannade vid tröskeln. Han såg mammas bleka ansikte ligga orörligt på den ljusblå badrumsmattan. Det låg pillerburkar bredvid hennes händer. Hennes långa, bruna hår var utsläppt, hon som alltid hade det uppsatt i hästsvans annars. Det var vackert, hennes hår.
Hon var vacker, hans mamma. Aldrig hade han sett henne så här lycklig, så harmonisk.
Han började skaka och tårarna gjorde bilden av henne suddig. Han satte sig ner på golvet, benen bar honom inte längre. Allt bara släppte. Ilska, kärlek och sorg rann ut tillsammans med tårarna. Han skrek rakt ut. Hur kunde hon lämna honom? Hans älskade mamma. Hur kunde hon lämna honom hos ett monster? Tröga kärring, hon tänkte bara på sig själv hela tiden. Varför kom hon inte tillbaka och hämtade honom? Det var pappas fel alltihop, den sjuka idioten. Det var han som egentligen tagit hennes liv, långsamt och plågsamt hade han strypt henne. Hårdare och hårdare för varje dag. Brutit ner henne bit för bit. Och nu skulle det antagligen bli Linus tur. Vad skulle han göra? Han ville inte sluta på samma sätt som mamma, med döden som enda utväg, med döden som mål. Gubbjäveln skulle fan få betala för det här och aldrig skulle han få röra Linus, det äckliga fyllesvinet, ALDRIG! ALDRIG!

Det fanns en ilska i Linus som han aldrig haft förr, en okontrollerad ilska. En känsla där all vrede och allt hat han någonsin känt flöt samman till en enda stor ond klump. Den fyllde hela kroppen och styrde hans tankar och rörelser. Han andades snabbt och ljudligt, ögonen blinkade knappt, händerna darrade och benen skakade. Allt runt omkring honom låg som i en tjock dimma, allt han såg var det han tänkte. Det som låg framför hans blick var det han visste att han var tvungen att göra. Det han var tvungen att göra för att göra sin mammas skull och för sin egen. Pappa skulle nog snart komma hem, stupfull skulle han ramla in genom dörren. Linus skulle vänta på honom.

Någon kom ringlande uppför trapporna utanför dörren, Linus hörde att det var svinet som var på väg. Han hörde hur skithögen sluddrade och mumlade, hur han nästan drog sig upp med hjälp av träräcket som fanns på ena sidan av trapporna. Linus gick in på sitt rum, därifrån såg han toaletten och lite av ytterdörren. Pappa öppnade sakta, försökte kliva in och snubblade på tröskeln. Han svor högt och sa något annat som var så sluddrigt att det inte alls gick att höra vad han sa. Så fort Linus såg honom växte klumpen, han slutade nästan andas och ögonen blev mörkare. Äcklet gick mot badrummet, mot mamma. Han stannade precis framför mamma, han vinglade och såg ner på henne. Han sparkade henne hårt i högersidan (Linus hörde hur ett eller två revben knäcktes), böjde sig ner mot henne och skrek: – Varför i hela helvete ligger du här din jävla kossa? Va fan, svara när man pratar med dig då?
Han sparkade henne i ansiktet. Livlöst flög det över och lade sig åt andra hållet.
Linus puttade upp dörren, tyst och sakta. Han såg hur pappa fortsatte sparka på mammas försvarslösa kropp. Han hade inte hört att Linus svängt upp dörren till sitt rum. Linus närmade sig honom sakta, med pistolen i båda händerna rakt framför sig. Han hade slutat skaka nu, men tårarna rann fortfarande stilla från han vidöppna ögon. Nu stod han ungefär två meter bakom jäveln och allting var som i en dröm. Han tryckte på avlossaren, ett skott hördes, han såg hur pappa föll rakt ner över mamma, och innan hans tunga kropp hunnit landat på hennes ljöd ännu ett skott. Allt blev tyst. Det var som om världen hade slutat snurra och solen gått ner för evigt. Det var som om allt helt plötsligt försvann i ett nattsvart mörker. Linus kände hur pistolen riktades mot hans mun. Hans läppar kände hur kall och svart den var. Han kände att den var slutet, änden på plågan som kallades livet.

Ute i trapphuset gick Emma som var på väg hem från sitt jobb på banken. Hon var helt slut och längtade efter ett varmt bad. Det var precis vad hon behövde efter den här dagen, det hade nästan bara varit gnälliga kunder hela dagen och kallt och regnigt var det också. Nu hade hon bara två trappor kvar. När hon passerade dörren det stod ”G & K LUNDAHL” på hörde hon två skott tätt följda av varandra. Hon tvärstannade, vad hände? Det lät ju som om det kom inifrån lägenheten? Nä, hon måste ha hört fel. Det small en gång till. Sen blev det tyst igen. Hon rusade upp för trapporna.