streckgubbar i neongrönt springer förbi mitt liv. eller är det jag som springer förbi dem?
blåa gardiner med päronmönster. gröna päron, igen.

en repetition av det som alla redan vet. ingen protesterar. inte högt i alla fall. tröskelvärden och mängd av de termer ingen använder i praktiken. \”ta det svarta ur colan i dr pepper-flaskan. det vita ur kapsylen. och då ser ni hur färgerna blir klarare.\”

men det blir inte klarare, inte idag, och inte annars heller.
det blir bara lite mer uppenbart.

\”trollspöt känner precis som magnetlasson av det mörka i ytan..\”

en gul plastanka i en öken. snart får den sällskap av flera, likadana plastankor i en öken. öknen är densamma. bakgrunden förändras inte. den blir bara mindre synlig i den takt som antalet plastankor ökar.
de kan omformas fritt, vridas, förminskas, förvrängas och tunnas ut. raderas efter behag. ändrade perspektiv. ankan ser lycklig ut, precis som jag vill vara. den här förbannade öknen.

ensam åskådare på en terass ovanför den scen som hela min värld spelar sin pjäs på. det är ingen tragedi, ingen komedi och ingen kärlekshistoria. det är livet, i olika lager och färgtoner. med eller utan skärpa.

visst är det meningslöst att försöka få fram ett djup ur en multimedialektion?