Fiske båten kom till hamnen med morgonfångsten

Fiskmåsarna seglar över fiskebåten som kommer puttrandes in i hamnen. Solen hade just gått upp, höst kylan började kännas av i luften. Från båten hörs männens skrikande och stojande.
Olle som är först i hamnen denna vindstilla morgon förstår inte varför männens röster är så upprörda och höga.
Han sätter sig på en gammal fiske tunna ännu kan han känna lukten, blandningen av tjära och sill av den gamla tunnan.
Blå jeans, grön rutig skjorta, skepparkepsen i mörkblått tyg sitter på snedden på hans nu gråa tjocka hårkalufs. Pipan hänger i ena mungipan med eller utan glöd i.

Olle gick iland för 5 år sen. Benen och ryggen var slut på honom. Nu var han istället en allt-i-allo på gubbarnas samlings bod i hamnen. Kokade kaffe, gjorde någon smörgås och lade om något sår, tog bort någon fiskekrok från händerna. Ja till och med en gång i ansiktet. Det var otäckt för Sven skrek och det blödde kraftigt.

Nu måste det ha hänt något ordentligt eftersom det var ett sånt liv ombord tänkte han när han satt där och väntade på att båten skulle lägga till.
Några hundar strövade runt kajen i väntan på något extra tilltugg. Dom levde i närheten av hamnen och var väl tillhand tagna. Men ett extra mål mat var inte att tacka nej till.
Några sparvar, duvor, finkar flockades vid silonas utsläpp av frö till bönderna när dom hämtade för att så. Till extra mat till deras kritter. Det som spilldes blev en välkommen mat till fåglarna speciellt när det sen blev kallt och fruset överallt.

Olle reste sig och gick till boden för att sätta på kaffet. Gubbarna var snart iland och ville efter dom tagit hand om fångsten ha kaffe, sitta dricka det, prata lite med varandra innan dom duschade och gick hem till sina familjer.
Båten hade nu tystnat och låg iland på sin vanliga plats. Fortfarande samma höga röster.
Nu blev han nyfiken släppt allt han hade i händerna och gick ut till båten.

Kaptenen stod lutad över luckan ner till lastrummet. Med ett bekymrat uttryck i ansiktet skrek han till besättningen att: – Ta det nu jävligt försiktigt.
-Ta det nu lugnt, sa han var röd i ansiktet och håret stod på ända. Stelheten spred sig till hans rykiga rörelser i armarna och benen.
Vad var det tänkte Olle när han närmade sig luckan och kikade ner tappade han först pipan.
Sen föll kepsen ner igenom luckan till lastrummet. Ögonen blev klotrunda av förvåning munnen var på vidgavel. Näsborrarna skälvde till när dom mötes av en vidrig stank han aldrig känt förut. Skriket han hört från land var inte från besättningen det till hörde någon annan. Männens röster lät på ett annat sätt. Jo vist var dom högljuda och upprörda.
Men dom skrek inte på det sättet som dessa varelserna gjorde.
Olle såg något där nere i halv mörkret han aldrig sett förut av sina 60 år på sjön eller haven han seglat på.

Försiktigt halades nätet upp genom lastrumsluckan ställdes ner på kajen i solen. I nätet satt två gön-bruna-gråa varelser var det fisk eller människa???
Hundarna sprang där ifrån. Fåglarna lyfte snabbt iväg och bort. Stanken var enorm.
Vad hade dom fått i sitt nät undrade Olle, kapten och alla andra av besättningen…