Du ligger där under alla stjärnor och rymdskepp som aldrig kommer nå oss.
Stryker med handen över natten och ler lite. – Vi kanske inte borde vara vi, just nu, ler ännu mer och plockar ner mörker och lägger det på mitt bröst. – Varför? Jag gråtskriker i ditt öra. Varförvarför?
Du lägger läpparna mot min hals. – För du behöver någon som tar hand om dig bättre. Och du kanske behöver en bättre tvåsamhet, ett bättre vi. – Men vi är så vackra, det här är vår kärlek. Våra minuter. Andas inte bort dom. Men.

Sen är du nog bara tyst. Gnistrar med gröna ögon, gnider handen mot asfalt och sjunger på en sång med fingertopparna.
Leker liten och försöker gömma dig innanför min krage, men ditt ego får inte plats.
Jag blir svartsjuk då du flörtar med månen, slår nävar mot bröstkorgen och du får blåmärken i hjärtat.
Du säger att jag kanske inte borde vara jag, bara för ett tag. Att jag kanske behöver göra något åt mitt liv, och inte kyssa sönder för många läppar. Eftersom jag fortfarande tillhör dig.
Jag leker arg istället för att kyssa ihjäl dig, och kastar mitt småväxta hat på dig.
Leker lite med håret mot din kind och försöker lukta så mycket jag som möjligt, för någonstans i dig måste det finnas lite kärlek åt mig. Och minnen av mig.

Du luktar sötleende och franskakyssar.
Blanka minnen och läppglanstryck.
Halsar, kinder, hud och läppar.

Plötsligt blir minnena av oss sår i halsen och jag är tvungen att sätta naglarna i ditt skin
Och märka dig för livet
Med hatkärlek
I form av rivmärken.
För hela världen ska veta att under himlar och på asfalt har du och jag legat och andats varandra
Vecka ut och vecka in
Utan någon som helst självömkan, bara inpräglad sprängkärlek och tysta tårar.
Och någonstans fanns vi i varandra, till inatt.
Då du slog sönder pillerburken och svalde alla piller på ett och samma andetag,
Sa att du kanske inte är så kär som våra kroppar velat.
Men du älskar sönder mig.
Så säger du.
Att du älskar sönder mig, men att du inte är kär i varken mig eller vår kärlek.
Du skyller ifrån dig, på den sönderslagna pillerburken
”Jag är nog yr, och nästankär. Men inte kärkär.”
Du förväntar dig ett leende. Vill att jag ska säga ”vad bra att du är yr och nästankär, men vad synd att du inte är kärkär. Men låt oss älska ändå”
men jag säger inte så, och sockersött blir salt.
Du slår sönder betong med handleden, spottar på asfalt och tomskriker.
Dunkar mitt huvud i hårt, samtidigt som det går hål och allt ramlar i närmsta vattenpöl.

– Titta, dina tankar simmar bättre än ditt saliv i min mun.