- Jag önskar dig all lycka. Du är en fin kille, men du har sagt saker om mig i media som inte är sanna, säger tjejen i The Bachelor – Kanal 5:s dokusåpa där en hel hög tjejer ska tråna efter en rik och präktig kille – med ett stort leende och ett avslutande skratt. Hennes kroppsspråk säger allt: Förnedra mig bara, det är helt okej!

Tjejer är konstiga varelser. Vi är bra på att göra oss själva till offer. Vi är sådana offer för det hemska samhället. Stackars alla kvinnor som ständigt måste leva med alla dessa krav! Ständigt måste vi följa alla trender och samtidigt ska vi vara framgångsrika medan vi tar hand om barnen och städar huset. Vi vill så mycket med oss själva, men främst av allt vill vi vinna folks sympatier. Det är synd om oss tjejer. Vi föds med dåligt självförtroende och förväntar oss att alla ska säga att vi är bra, men trots detta så vill killarna ändå inte ha oss om vi inte svälter oss, lyfter på kjolen för allt som rör sig eller klär oss utmanande. Utan våra kvinnliga egenskaper är vi ingenting och om vi inte är någonting så vill ingen, absolut {f}ingen{/f}, kille ha oss. Och vill ingen kille ha oss så är vi inget värda. Cirkeln är sluten. Vi är misslyckade. Tack och hej, vi kastar in handduken.

Tjejer är konstiga varelser. Vi är bra på att göra oss själva till offer. När vi sedan är offer för de åh så hemska skönhetsidealen så är det dags för den slutliga förnedringen. Anorektiska, silikonpumpade och halvnakna skickar vi in en ansökan till en dokusåpa. I en dokusåpa finns det alltid plats för en smal tjej med silikonbröst. Robinson-Emma och Big Brother-Linda är bra exempel på offer som mer än gärna visar upp sina behag i TV och som sedan desperat försöker hitta en fortsättning på sina {f}otroliga{/f} TV-framgångar.

Tjejer är konstiga varelser. Vi är bra på att göra oss själva till offer. När vi väl lagt vår karriär på hyllan och legat på BB med mascaran rinnande i flera timmar och äntligen klämt ut den där ungen som svärföräldrarna tjatat om så länge så är vi ändå ingenting. När vi sedan ska stanna hemma med barnet – för det är ju vi kvinnor som ska vara hemma – så klagar vi på att vår make inte är pappaledig. Han {f}förstår{/f} inte hur {f}hemskt{/f} och {f}jobbigt{/f} det är att byta blöjor och fixa välling. Men i stället för att prata med vår make så skriver vi till Expressen och beklagar oss. Expressen lyssnar alltid. När vi hade oskyddat sex med den där HIV-mannen som vi träffade på krogen lyssnade de. När vi var förtvivlade efter att vårt sexliv setts av hela Sverige under vår korta, men intensiva, tid i Big Brother-huset lyssnade de. Expressen är bra. Vi är evigt tacksamma. Tack, Expressen.

Tjejer är konstiga varelser. Vi är bra på att göra oss själva till offer. När vi väl lagt våra studier till att bli en underbetald sjuksköterska på hyllan och legat på BB med mascaran rinnande i flera timmar och klämt fram den där ungen vi egentligen inte alls tänkt klämma fram så är vi ändå ingenting. Vem pappan är har vi ingen aning om. Sedan sitter vi där om tjugo år i en etta i förorten och har fem barn med Peter, Mohammed, Ola, Janne och han som får kallas Herr Frågetecken. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det får gå ändå. Kunderna på ICA väntar så vi får stå ut en dag till.

Tjejer är konstiga varelser. Vi är bra på att göra oss själva till offer. Vi handlar sexiga kläder som inte ens täcker de mest väsentliga kroppsdelarna för morgondagens festande och när vi sedan går hem mitt i natten på de allra mörkaste cykelvägarna blir vi förstås våldtagna. Vi kan omöjligt få in i våra huvuden att vissa killar inte har alla hönsen hemma. Nej, vi tycker minsann att vi ska få springa halvnakna och fulla på mörka cykelvägar mitt i natten, för det har vi rätt till. Jag säger inte att någon förtjänar att bli våldtagen, men det är sådan världen är. Bara för att samhället inte tycker att det är rätt att gamla tanter blir rånade så betyder inte det att rånarna kryper in i ett skal och ber om ursäkt. De finns där. Man kan inte göra som man vill utan att tänka på konsekvenserna.

Tjejer är konstiga varelser. Vi är bra på att göra oss själva till offer. Vi faller handlöst för de största svinen och eftersom vi lever för killarnas skull så blir det extra jobbigt när de väl hittar någon tjej med större bröst och snyggare rumpa. När han väl testat henne ett tag och insett att den där tjejen är precis lika lättlurad som alla andra tjejer dumpar han oss. Sedan sitter vi i vår kammare och gråter ögonen ur oss och bara hatar den där andra tjejen som tog vår pojkvän. Vi är helt säkra på att hon har förvridit hans huvud och är ondskan själv. Tanken att allt kanske kan vara killens fel slår oss inte. Det är mycket bättre att hata sina medsystrar, för genom sig själv känner man andra.

Tjejer är konstiga varelser. Vi är bra på att göra oss själva till offer. Vi drömmer om att vika ut oss i Slitz, Café och Playboy på en enda gång och gör allt för att känna oss sexiga. När sedan Pelle, Macke, Mange, Johan och deras sjutton vänner står och klämmer oss på brösten på krogen så känner vi oss förolämpade och ringer till våra vänner på Expressen och gråter ut. Vi är ju faktiskt inga sexobjekt bara för att vi visar allt på framsidan av Slitz!

Killar tar mycket mer plats än tjejer. Det ligger i deras natur. Tjejer är tysta och leker med Barbie. Killar skriker och leker krig. Jag tror att det delvis ligger i generna, men även till stor del i vår uppfostran. Vi tjejer uppfostras till att be om ursäkt för att vi finns. Vi föds säkert inte med önskan att förnedra oss för andras skull. Den önskan ärver vi från våra mödrar, genom deras gener och genom deras uppfostran. Det är inte medvetet, varken från våra mödrars eller från vår egen sida. Det är sådana vi är, helt enkelt. Men bara för det bör vi inte bejaka den sidan.

Hela den här krönikan är en väldigt grov generalisering och skriven med viss ironi, för de som inte märkt det. Jag menar inte att alla tjejer är korkade utvikningsbrudar som lever för killarnas skull eller att allt detta passar in på alla tjejer. Dessutom låter det säkert som att jag inte alls menar mig själv. Det gör jag. Som alla andra tjejer är jag också född med dåligt självförtroende. Jag faller för skönhetsidealen och springer ständigt runt och försöker göra något åt min vikt. Jag har tonat håret så många gånger att jag har dålig koll på vad jag egentligen har för hårfärg. Jag köper push-up-BH och försöker träna på gym för att göra något åt den kropp som jag så innerligt hatar. Varför då? Inte är det för att hitta en pojkvän i alla fall, jag har mitt på det torra. För att andra ska tycka om mig, kanske? Ja. Vi tjejer strävar efter att andra ska tycka om och acceptera oss. Inte för de vi är, utan för de vi tror att andra vill att vi ska vara. Eftersom vi är det svaga könet så kan vi inte heller säga att vi inte bryr oss i så fall. Vi kan inte säga att om vi inte duger som vi är så får det väl vara. För vi vill vara offer, helt enkelt. Kanske medvetet, kanske inte.

Det är nog hög tid att stå upp för oss själva. Vägra vara offer. Offer för oss själva. För det är inte killarna som gör oss till anorektiska offer, utan vi själva. Det må ligga i generna att inte tycka om sig själv om man är tjej och det må ligga i generna att tycka illa om andra tjejer i kampen mot oss själva, men det är det vi måste förändra. Vi behöver inte vara med i The Bachelor, Big Brother eller Robinson för att duga och vi behöver inte skönhetsoperera oss. Valet är vårt eget, ingen annans. Det är vi tjejer som skapar H&M:s underklädesmodeller och det är vi som har gjort Britney Spears mage så populär – genom att sträva efter att bli likadana.

Det är absolut hög tid att sluta skylla på männen för deras syn på oss, för det är vi som gett dem den synen. Vi måste förändra oss själva och sluta se oss själva som offer. Det är bara jag som kan förändra min syn på mig själv. Det kanske tar lång tid, men då är det nog bäst att jag börjar omedelbart.