Sannas händer är knäppta och hennes vackra bruna ögon sorgsna. Hon sitter lutad mot väggen i ett hörn av sitt rum. Det är hennes fyrkant, hennes borg. Tandköttet blöder och hennes kropp värker, fast det som gör ondast sitter någonstans i magen, som en stor svart klump som vägrar att släppa taget. Hon har försökt länge att göra sig kvitt klumpen men den sitter där lika hårt som svart bläck sitter på vitt papper. Hon hade försökt förstå varför det satt där, vad hon hade gjort för att förtjäna det men hur hon än funderade så fick hon inga svar. Det var bara tomheten i hennes inre som skrek genom nätterna. Hon kunde inte bli kvitt det. I bakgrunden spelas sånger om brustna hjärtan. Hon hör inte, ljudet finns bara där som ett brus i hennes hjärna. Det där bruset som ackompanjerade hennes dystra tankar perfekt.

Hon vill fly. Det var det hon sysslat med det senaste året. Att fly verkligheten, att fly världen. Hon gör det så bra. Men ändå inte. Ingenting hon gjort hade någonsin varit bra nog. I hennes ögon var hon den mest misslyckade personen som någonsin gått i ett par slitna gymnastikskor. Hon hade alltid trott om andra att de hade en given plats i livet, något som just de var ämnade för, men när det gällde henne själv såg hon ingen sådan plats. Om hon nu inte skulle föregå som ett exempel- se så olycklig en människa kan vara! Det betvivlade hon dock men det var inget hon sa högt. Kraven hon hade på sig själv samlades på hög och vägde så tungt på axlarna att hon slokade som en vissen blomma. I spegeln såg hon inte det andra såg – hon såg finnig hy, tandställning, fräknar och rödburrigt hår. Hon hatade allt det hon såg.

Anorexi stavades det onda i magen. Bantning hade ingenting med det hela att göra. Det var kraven, rädslan att aldrig duga, alla hårda ord hon utstått under högstadietiden som var orsaken. Hur många gånger hade man inte sagt henne \”det går över\”. Men såren fanns där, skulle alltid finnas där. Det spelade egentligen ingen roll om hon åt eller inte, det onda skulle nog alltid finnas kvar där och påminna henne om hur äcklad världen var över hennes existens. Men om hon flydde världen och levde där hon var smal och lycklig så kunde hon åtminstone lura sig själv att allt var bra. Att allt alltid hade varit bra. Hon var ingen ful ankunge, hon hade alltid varit Askungen i sidenklänning. Om hon blundade så trodde hon på det själv. Det sorgliga var att hon alltid varit Askungen i sidenklänning men hon hade aldrig haft modet att inse det eller träffat de rätta människorna som kunde bekräfta det.

Ansiktet i spegeln är lugnt. Ögonen har spår av gråt och är lätt svullna. Hon koncentrerar sig på uppgiften. Saxen rispar huden. Något inom henne vågar inte, hon vågar inte stöta till ordentligt. Hon vågar faktiskt inte skära den vassa saxen hårt mot skinnet och framkalla frid i kroppen. Någonting inom henne vill göra det – sticka hårt och djupt så att smärtan i magen äntligen försvinner, men en annan del vill leva. Hon vill egentligen inte ha ont. Men det har hon. Överallt. Att ta död på smärtan är nog det allra bästa, tänker hon för sig själv och rispar huden med saxen.

Saxen gör röda märken i skinnet, som kommer att övergå i blålila inom några timmar. Hon vet, det här är inte det första försöket. Det här är inte första gången hon misslyckas med en sådan enkel sak som att göra slut på allting. I spegelns glas ser hon ansiktet. De stora bruna ögonen som sorgset ropar \”se mig, älska mig!\” Hon gråter nu. Gråten hänger som en hinna i luften långt efteråt. En tunn hinna mellan liv och död som när som helst kan spricka. Det blöder inte, men det svider. Handlederna är rispade men inte tillräckligt djupt. Hon måste sysselsätta sig, så hon låser om sig och sätter igång med 400 sit-ups. Det går fort, hon är van.

Klockan är redan ett och hon har bara ätit ett äpple. Hon är inte ens hungrig. Hon kan inte längre framkalla hungerskänslor. Magen har för många månader sedan slutat kurra. Sanna studerar magen i spegeln. Den är fortfarande alldeles för tjock. Hennes spegel tycks inte förmedla den sanna bilden av skinn och ben. Hon har inget fett på kroppen. Det har hon inte haft på länge. Hennes tröjor i storlek 34 är fyra gånger för stora, men det ser hon inte. Hon tycker att det är svårt att komma i dem. Sjukdomen har gjort henne döv och blind. Allt hon kan tänka på är kalorier och straff, sit-ups och självmord. Det finns ingen annan verklighet för Sanna än den falska. Den som alla andra ser förstöra henne. Hon bryts ner bit för bit och omgivningen ser det men når inte fram.

Det knackar på dörren. Hon svarar med ett kvävt \”ja\”. Mamma ropar att det är mat. Orden som gör det onda i magen ännu ondare. Orden som äcklar henne mer än andra ord Hennes mors bekymrade röst säger utanför: \”Sanna, kom nu!\” Hon svarar som hon alltid gör: \”Kommer mamma!\”

Försiktigt låser hon upp dörren och går in i badrummet. Hon tvättar noga sina händer, något hon gör flera gånger varje dag, hon vill få bort smutsen. Det orena som fläckar hennes äckliga kropp. Hon går sedan in i köket där maten står framme på bordet. Hennes mamma ser ledsen ut men hon orkar inte fråga vad som är fel. Hon anar inte att det beror på att hon själv är sjuk. Hon ser inte att andra bryr sig om henne. Hon bryr sig inte om sig själv så hon inser inte heller att andra bryr sig. Hon petar i maten. Leker med salladen och skyfflar runt potatisbitarna. Då och då tar hon en mikrotugga som hon tuggar länge och väl. Det går så trögt. Det är så jobbigt att äta att hon helst skulle vilja låta bli. Men då vet hon att mamma tjatar så hon skapar illusioner istället. Mamma ler lite nu när hon äter. Efter en halvtimma och nästan en orörd mattalrik säger hon: \”Nu är jag mätt.\” Mamma ser sorgsen ut igen och ger henne en vädjande blick \”Ät lite till, du… Sanna du har ju knappt rört din mat!\” Sanna skakar på huvudet, tar sin talrik och bär den till diskbänken. Hon går förbi sin mor och in till badrummet för att tvätta sig ren. Hennes mor drunknar i snyftningar när dörren slås igen och det bekanta klicket hörs. Hennes dotter är inlåst i ett fängelse.

Kistans lock är öppet. Hennes en gång vackra, bruna ögon är slutna och händerna ligger knäppta på bröstet. Hennes familj står där runtomkring och sörjer. Några få vänner är där i bakgrunden. Hennes kista pryds av rosor. Musiken som spelas är vacker. Hon finns inte mer och hon har äntligen fått stopp på det onda i magen. Med ett ryck vaknar hon upp alldeles svettig. Sakta inser hon att det var en dröm. Samma dröm varje natt. Hon försöker skriva i sin dagbok men känslorna vill inte sättas på pränt. De vill inte avslöjas för de är rädda för konsekvenserna. Hon brer på sig en extra filt, hon fryser alltid.

Där i mörkret förstår hon det andra för en lång tid sedan insett. Hon är sjuk. Det onda i magen går inte bort genom att skaffa ännu mera ont. Nu verkar allt vara för sent. Vem ska kunna rädda henne nu? Hon är dömd till döden. Men det var väl det hon ville också. I alla fall i början. Men nu har hon börjat tvivla. Livet borde vara mer än det här, tänker hon och somnar om igen. Lättad.