{k}Huvudet dunkar, hjärtat slår hårt innanför bröstkorgen. Jag drar sakta rakbladet över armen. Håller andan och ser sakta hur blodet sipprar från den lilla obetydliga rispa jag precis har gjort på underarmen. Tar ett djupt andetag och sätter rakbladet mot armen igen, snittar till snabbt och hårt. Ser hur huden delar sig, viker sig undan rakbladets vassa kant. Blodet väller fram. Det pulserar i armen. Jag känner mig alldeles lugn.{/k}

Jag funderade aldrig över det jag gjorde. Reflekterade inte över att det var fel. Så hemskt fel, att ”normala” flickor inte använder rakblad och andra vassa föremål för att döva det som gjorde ont inuti. För att få knuten i magen att släppa, för att få hjärtat att slå lite lugnare. Det enda jag kände var ett lugn, som om jag precis hade tagit en snabbverkande drog som snabbt spreds sig i min kropp.

{k}Jag ligger under filten. Utanför hör jag pappas hårda röst, mammas gråt. Jag orkar inte svara, det finns inte ord som är tillräckliga för att kunna förklara, men pappas bestämda stämma kräver ett svar! ”Varför Johanna?” Tårarna rinner tyst nedför mina kinder. Jag vet inte, det finns inget enkelt svar. Det känns bättre. ”Driver du med mig?” skriker han, ”hur kan det kännas bättre att skära sig själv i armarna. Det är inte normalt Johanna, det du gör är inte normalt!” Mammas gråt har gått över i snyftningar. {/k}

Egentligen kan jag inte beskylla mina föräldrar för deras reaktion. De blev förtvivlade, rädda och framförallt förvånade över att, i deras ögon, perfekta dotter skulle må så dåligt att hon medvetet skulle göra sig själv illa på det sättet. De blev arga, frustrerade när de inte kunde nå fram till mig och trodde att jag medvetet gjorde det för att straffa dem, men det hade ingenting med dem att göra.

{k}”Borderline patienter skär sig ofta…” Jag drog ned tröjärmen längre över handen och höll den i ett krampaktigt tag. ”Och det gör ju inte du…” Jag stirrar ned i golvet och skakar på huvudet. Plötsligt märker jag hur läkaren sträcker sig framåt och tar tag i min arm, sakta drar han upp tröjärmen och jag känner hur han stelnar till. Han harklar sig besvärat, ”detta blir inte så fint tillslut.” Jag orkar inte möta hans blick, inte besvara hans påstående och uppenbarligen orkar inte han heller prata om det, för vi byter snabbt ämne och jag andas ut. Samtidigt som jag är lättad att slippa bli konfronterad med detta, blir jag en smula förtvivlad, varför bryr han sig inte mer?{/k}

Sjukvårdens reaktioner har alltid förvånat mig och fått mig att känna mig fruktansvärt kluven. Det är helst något de blundar för och något jag tror att de har svårt att acceptera. Det är ingenting de löser med ett piller och det finns inget enkelt svar i litteraturen. De står handfallna och maktlösa. Frustration uppstår när man som patient skadar sig under behandling eftersom de inte kan göra någonting.

{k}”Skär Johanna, skär!” Jag hör rösterna skrika åt mig. Försöker skaka av mig dem. Försöka tänka på vad psykologen har sagt, att de inte finns, att de bara är inbillning. Att psykotiska människor inte brukar skära sig normalt! Varför har inte rösterna fattat det? Varför är de då så tydliga och övertygande? Plockar upp ett rakblad ur förpackningen och drar det hastigt över handleden. Det blir djupt, huden gapar mot mig och blodet rinner hastigt från såret, mörkt och varmt. Jag skär en gång till. En gång till, tills hela armen är full av gapande sår och jag lägger mig ned på golvet och stirrar upp i taket. ”Du förtjänar det här Johanna!” Det ekar i mitt huvud.{/k}

Det fanns mediciner att få mot rösterna som skrek i mitt huvud. Jag grät och de kallade dem för hallucinationer. För mig var de helt verkliga och en del av min vardag. Varje morgon och varje kväll kom en trevlig sjuksköterska med blåa piller jag skulle svälja och för var dag som gick blev rösterna tystare och tystare. Tillslut var de så avlägsna att jag knappt hörde dem längre. Jag grät mig till söms om kvällarna och kände mig ensam och förtvivlad för det var inte längre någon som tänkte åt mig, någon som bestämde. Plötsligt var rakbladen mitt eget val.

{k}Tårarna rinner. Jag har inte skurit mig på nästan två månader. Sjukhusets trygga väggar har hindrat mig, mediciner och mjuka landstingsfiltar har skyddat mig. Jag känner ångesten komma över mig, hopplösheten knacka mig på axeln. Jag vet att det är fel, jag vet det nu. Jag vet att det inte hjälper, inte på lång sikt i alla fall. Jag vet att den tillfälliga känslan av befrielse är just det, tillfällig. Men ändå kan jag inte låta bli, hela kroppen spränger okontrollerat och blodet pulserar häftigt i kroppen. Jag håller rakbladet i handen, känner den kalla metallen mot huden. Jag torkar tårarna med baksidan av handen och lägger sakta ned rakbladet igen. Aldrig mer! Jag tänker aldrig mer skära mig. Jag tänker på min familj, mina vänner. Jag tänker på att sommaren börjar närma sig, jag tänker varma dagar på stranden. Stryker handen längs armen, de röda irriterande märkena som täcker större delen av mina armar börjar blekna, om jag slutar nu är de kanske inte så synliga till badsäsongen. Kanske…{/k}

Ett av många tappra försök att försöka lägga ned rakbladet och bli som er andra. Ett försök att återvända till verkligheten och försöka handskas med den på ett, i era ögon, ”normalt” sätt. Det var inte sista gången jag skar mig, det var inte sista gången ångesten blev för övermäktig och de befallande rösterna sa åt mig att göra mig själv illa. Ett kallt, slött rakblad, blodiga papperstussar över hela golvet. Gråtandes, skakandes i ett hörn av rummet. Låter mig tas om hand, räddas från mina egna tankar och handlingar.