ÄN

Med tanke på omständigheterna befinner jag mig nu någonstans där jag inte vet, någonstans avsides.

En resande man försvann i en likadan taxi som den förra, något sneglandes åt mitt håll.
Allt jag ser försvinner i likadana resväsen. Eftersom regnet hänger i luften bestämmer jag mig snabbt för att ta skydd i en av dess parasolliknande vidunder. Jag förmodar att de flesta försvinner in från gatorna för att ta skydd mot det blivande ovädret. En skorrande lovsång prisar mina öron från en inte allt för vacker megafon i taket på det högsta huset i området.
Jag önskar att jag ändå vore någon annanstans.
Kanske på ett fik, eller varför inte en restaurang?
Allt eftersom tiden går, människorna försvinner bestämmer jag mig mot alla odds att
ta mig till ett ställe där mat serveras, mest för skydd över huvudet förstås.
Dom omtalade tonerna pulserar längs mina trumhinnor samtidigt som kyparen far fram och tillbaks över glasgolvet. Det är nästan så som att hans susande ger mig mer tillfredställelse än den så kallade musiken.
Jag ser mig omkring i denna ”restaurang” allting ser annorlunda ut fast är ändå i viss mån igenkänneligt. Jag kastar en blick ut, regnet har slutat nu så jag bestämmer mig för att gå ut för att undersöka möjligheterna för att ta mig tillbaka. Jag går sakta genom salen för att slutligen greppa dörrens titanliknande handtag, jag öppnar, tar ett steg ut, i detta ögonblick verkar det som att tiden fryser till is genom en sån fruktansvärd temperatursänkning att själva djävulen själv hade kunnat få hypotermi, orsaken till detta är rösten som säger i skarp ton:
-Du har inte betalat?
-Oj, ursäkta, säger jag.
Men mannen tycks inte förstå utan tar istället upp ett dolkliknande redskap. Utan att tänka springer jag så fort jag kan mot de underliga resväsen jag tidigare sett, sliter upp en dörr och hoppar in.
Jag hoppas ju självklart att någon form utav förare ska ta mig härifrån fortare än fan, förhoppningsvis utan några svårare frågor också.
Fordonet står stilla.
Helvete, tänker jag högre än beräknat.
Ursäkta, men kan du köra mig härifrån?
Javisst herrn, säger en herre i högre hatt.
Vart vill ni åka?, fortsätter han.
Ja, vartsomhelst, säger jag och tittar bak för att se var mannen tycks ha tagit vägen.
Bak genom rutan springer han med en fruktansvärt mordisk blick och sitt dolkliknande redskap i högsta hugg.
-KÖÖR KÖÖR! skriker jag i högsta sky.
Vi river iväg mot nya sikten och min hjärtfrekvens sjunker avsevärt.
-Det var ju värst vad du ser nervös ut, säger föraren i lugn ton.
-Hmpf, mumlar jag för mig själv medans jag förvånas över hur byggnaderna utanför blir allt högre ju längre ner på gatorna vi kommer.
Människor börjar samlas kring fordonet, även en del barn börjar springa efter.
Herregud, vad är det som händer, tänker jag förtvivlat.
Vissa skrattar, andra skriker, jagandes mot bilen.
Den enda i hela folkmassan som är lugn i denna tidpunkt, är den stillsamme herren bakom ratten.
Folkmassan ansamlas till den gräns att nu hela gatan är full, min stillsamme förare blir nu ,och han visar sin förtvivlan öppet, tvungen att sakta ner farten till den gräns att gående hade kunnat överskrida vår hastighet.
Jag känner att paniken tränger på, var är jag, hur har jag kunnat hamna i detta predikament?
Jag samlar mod ett par sekunder, öppnar dörren och säger tack för skjutsen och kliver slutligen ut.
Folkmassan är som en bunke hyenor på ett nyligen dött lejon.
Frågorna haglar ner på mig från alla möjliga håll men jag förstår inte vad de säger.
Jag tränger mig sakta igenom folkmassan som sedan följer efter mig, efter ett par kvarter börjar jag undra vad jag har gjort. Folkmassan ser väldigt skrämmande ut, jag börjar springa och då börjar de springa med i ett upploppsliknande tåg, med mig som ledare, springer vi fort nerför gatan hindrandes av all förbipasserande trafik, som nu inte längre kan passera utan står stilla.
Jag ser ett stort hus vilket ser ut som ett rådhus eller liknande.
Jag öppnar och springer in, folkmassan är fortfarande bakom mig och börjar välla in medan jag under tiden har sprungit upp för en trappa och gömt mig i ett avsides rum.
Då kommer en lite underlig man in i rummet. Jag bönar till honom att inte berätta att jag är här.
-Varför då? svarar han – De är efter mig, svarar jag – Det är vi inte alls! ryter han
Jag rycker till och klämmer fram:
-Vad är det ni vill?
Mannen suckar.
-Vi vill bara prata med vår ledare.
-Vilken ledare? säger jag samtidigt som mannen tar fram ett vapen med texten MR (motståndarrörelsen) och skrattar åt mig.

/ Fredrik Orevad och Patrik Persson.