Aldrig har jag nog känt en sån sorg,
som när du gick in i svältens borg.
Med galler för fönstren och dörrar av järn,
ögonen djuparen djupaste tjärn.
När dörren stängdes bakom din rygg,
du trodde att nu var du äntligen trygg.
En svag vind blåser sakta, genom mitt hår,
ner för kinden, känner jag tår efter tår.
Efter månader instängd, tittar du ut.
Men än är det långt kvar, till borglivets slut.
fler texter
Fler dikter av Finnsej:
logga in
senast aktiva
Anorexia nervosa
kommentarer
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Ellioth, 23/1 -04 kl 19:39
bra.. fast det känns som du tänker för mycket på att rimma.. fast det är la en smaksak..
bell, 24/1 -04 kl 01:54
Jag tycker den var otroligt vacker, kan på något sätt relatera till den. Raderna “En svag vind blåser sakta, genom mitt hår,
ner för kinden, känner jag tår efter tår” var ortoligt målande.
Helt enkelt en fullträff.
Elin E, 24/1 -04 kl 12:39
Vacker dikt.Men ska det inte stå “ögonen djupare än ? Annars funkar rimmen och slutet känns hoppfullt.
glaskras, 25/1 -04 kl 10:51
vackert, otroligt vackert men sorgligt och jag vet. jag är en av de instängda och “än är det långt kvar”.. ajaj, rätt i hjärtat.