IDAG DEN 22 JANUARI firas August Strindbergs födelsedag med hyllningstal på Riddarholmen, Strindbergmuséets utställning om Strindbergs barn. I afton ges Henning Mankells pjäs Valpen om den store författaren själv på hans egen Intima Teater.

Egentligen är det tämligen bedrövligt att Sverige allt sedan Strindbergs tild inte har lyckats uppbringa en författare med den glöd och oerhörda ödmjukhet inför detta fasansfulla och häpnadsväckande i att vara människa, som August Strindberg alltjämt besitter. Ingen har som han lyckats göra det privata allmängiltigt, ingen har som han så medvetet och konsekvent skärskådat livet ända in i sitt eget inre och sedan lyckats göra världslitteratur av det Strindberg har förmågan att personifiera hela mänskligheten i sina verk. Allt ryms i honom och han beskriver företeelser för oss långt innan de ens har blivit synliga för oss andra. Har man inte så mycket livserfarenhet är det kanske svårt att begripa Strindberg. Men han är mer än en författare, mer än en skarp blick i dammiga skolböcker. Han är fram för allt människa precis som du och jag. Vi lever i andra tider än de Strindberg rörde sig i men livsvillkoren är bestående, vedermödorna, lidandet och ångesten är detsamma. Därför är Strindberg alltid aktuell, trots att det nu är över 150 år sedan han föddes. Men så finns det i dagens litterära ökenlandska inte ens en antydan till den vilja att skärskåda samhället, avslöja den offentliga lögnen, hyckleriet, maktmissbruken och byråkratin som Strindberg tog till vara och förvandlade till bitsk och skön litteratur, bla i storverket Röda Rummet. I skolan lär vi oss att Strindberg var en vansinnig man, en kvinnohatare och många stannar där vid utan att själv gå till källorna och går därför miste om den största litterära skatt Sverige alltjämt äger. Strindberg är den mänskligaste människa jag har fått glädjen att möta, den ärligaste, den mest dynamiske, den roligaste, den kvickaste och det skarpaste sinnet i svensk litteratur. Att läsa hans böcer är som att öppna ett fönster in i Strindbergs huvud, och med det röra sig fritt i hans slutna rum. Sedan dröjer det inte länge förän August Strindberg blir farbror August, liksom en medlem av familjen, likt en kär gammal vän, så växer bara kärleken och respekten för hans författarskap med åren. Våga därför öppna hans verk, läs, njut, gråt och skratta och bli ett med hans universum.

Text: Katarina Albertsson Winkelstråhle