Klara med sitt röda hår, sprudlande virvlande vacker. Och så jag. Jag med mina utstående tänder, gulligt säger mamma. Vill inte vara gullig söt. Vill vara vacker som Klara, vuxet vacker. Hon är tretton, precis som jag, men ser ut som flera år äldre. Fast till sättet kan hon fortfarande vara ganska barnslig och det tycker jag känns bra. Det måste väl inte gå så fort, det där att bli vuxen? Jag kan väl få vara liten ett tag till, åtminstone ibland. Det är så mycket som händer, så svårt att hänga med. Kroppen, den växer på alla håll och kanter, nya former växer fram, former som inte funnits där förut. Som bröst, plötsligt syns bulorna där under tröjan. Jobbigt, de värker och knölar och är i vägen. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, känner mig som en främling i min egen kropp. På gymnastiklektionerna ska killarna alltid retas, spana in vems bröst som syns mest, vem som har behå och vem som, synd och skam, inte har det. Jag är bland de första i klassen. Jag och så Klara förstås. Och mensen ska vi inte tala om. Plötsligt en dag var det rött kladd i mina trosor. Jag visste såklart vad det var, det kom inte som en chock. Men det kändes jobbigt och äckligt och besvärligt, inte alls kul eller spännande eller ens lite roligt att man blev kvinna. Jag känner mig inte som en kvinna. Utan mer som den där lilla flickan jag alltid har varit. Eller kanske någonstans mittemellan. Och just det där mittemellandet är besvärligt, vet inte vart jag är på väg eller hur jag ska bära mig åt. Vet knappt vem jag är längre, vem jag innerst inne är. Tänker mer på vem jag skulle vilja vara, hur jag skulle vilja vara. Lite mer som Klara kanske, lite spralligare, vildare. Hennes skratt – hon kan skratta så att folk på gatan vänder sig om, eller stirrar på henne på bussen. Men ingen verkar irriterad av att hon hörs så mycket, istället är det som om hennes glädje smittar. Som om de bara inte kan låta bli att le när de hör hennes sjungande skratt, ja, det är som om hon sjunger, en melodi. Vackert. Skulle vilja vara lite modigare. Inte fundera så mycket över vad alla andra tycker och tänker. Om mig, om hur jag är och hur jag ser ut och vad jag gör. Vara mer självständig, inte bry mig så mycket. Mamma säger att det är åldern, att det är en känslig ålder. Att det inte är så konstigt att man bryr som om vad andra ska tycka, att man jämför och håller på. Visst, det kanske går över det här. Men, vad är det egentligen som ska gå över? Det är ju livet jag pratar om. Låter mer som en sjukdom, någon slags sjuka som går över med tiden. I takt med att man växer. Konstigt tycker jag, väldigt konstigt allting. Skulle man kunna säga att jag är förvirrad då? Identitetskris är väl ett av alla fina ord man kan använda för att beskriva det här. Det här, ja, tillståndet. Kaos tycker jag stämmer bättre. Total oreda, upp och ner med tankar och känslor. Och humöret. Ena stunden vill jag bara lägga mig ned och gråta, kanske krypa upp i mammas famn. Nästa är jag sprudlande glad och skulle kunna dansa fram, hjula och slå kullerbyttor. Som när Per i min klass bjöd hem mig och Klara. Vi blev helt ifrån oss. Men det visade vi såklart inte för honom. Klara log sådär som bara hon kan, lurigt, och sa att jo, men kanske på lördag då, kanske. Per skulle såklart vara cool han med. Visst, om ni kan så dyker ni upp, sa han. Försökte vara nonchalant, men jag såg på honom att han hoppades på att vi skulle komma. Och visst skulle vi det, ville bara inte visa hur glada vi var, hur vi väntat på det.

Mycket yta. Mycket spel. Mycket man ska hålla reda på för att vara en i gänget. Kläderna och musiksmaken och attityden och åsikterna. Allt ska vara rätt, passa in. Samtidigt ska man tänka själv och inte bara följa strömmen. Och det blir ganska trist. När alla ska vara likadana och tycka att samma saker är häftiga (cigaretter, folköl, föräldrafritt, de som går i nian och åker moppe). Och alla tjejer i klassen är plötsligt kära i samma kille (du vet Johan i 7B, han är ju bara sååå snygg, visst är han). Och alla tycker helt plötsligt att föräldrar och syskon är det värsta som finns (herregud, jag orkar bara inte med dom, så jobbiga va, bara stör hela tiden, tjatar och håller på). Och det är samma kläder och samma musik och samma tv-program och samma filmer och samma alltihop, samma för alla. Samma skit som man ska tycka om, ha på sig, se på och prata om.

Jag tycker faktiskt om min familj. De är jobbiga ibland, men jag tycker ändå om dem. Tycker om doften av pappas lasagne om fredagskvällarna, eller mammas hår när det är sådär mjukt, nytvättat, en hårslinga mot min kind när hon kramar mig godnatt. Och Johan i 7B är faktiskt inte speciellt snygg. Jag höll med de andra om att han är det, visst. Men egentligen är jag inte så intresserad av det där, killar och sånt. Tycker de flesta är ganska jobbiga, stökar på lektionerna och drar en i håret eller i behåbanden. Löjligt tycker jag, även om jag skrattar åt det ibland, sådär uppmuntrande samtidigt som jag helst av allt bara vill vara någon annanstans. Förresten är Klara mycket sötare än alla killar i klassen och parallellklasserna tillsammans. Det finns ingen är som hon, som skrattar som hon eller rör sig som hon. Virvlande sprudlande vacker. Och kläderna, alla tjejer tycker helt plötsligt om jeans som sitter tight och tröjor som är alldeles för korta. Killarna busvisslar åt dem, åt oss. Obekvämt egentligen, jobbigt att röra sig i sådana kläder, man måste hela tiden tänka på hur man rör sig och vad man gör. Onödigt. Jag tycker bättre om pösiga tröjor, med luva. Då kan man strunta i den där obekväma behån och bara kura ihop inuti den gosiga tröjan. Dra upp luvan när man fryser och dra in händerna i tröjärmarna. Skita i om magen putar eller om brösten syns tillräckligt mycket eller för mycket.

Egentligen vill jag strunta i allt det där, hur man ska vara och se ut. Men det är svårt. Jobbigt att försöka leva upp till allt man ska vara. Jobbigt att försöka nå upp till det där hela tiden. Jobbigt att bli påmind om att man inte gör det. Men det är lika jobbigt att stå utanför, att försöka förklara varför man inte bryr sig om Johans ögon (åh, hans bruna ögon, det så att man smälter) eller vilken färg på nagellack som är snyggast. Jag tror inte att jag är ensam. Egentligen. Tror inte att jag är ensam om att vara trött på skådespeleriet, på ytan och reglerna som ska följas för att man ska passa in. Men vi pratar aldrig om det, aldrig någonsin pratar vi om att det finns andra möjligheter. Om att det finns världar bortom den här, att det finns något som är så mycket större. Drömmarna, längtan. Eller om att det finns så mycket annat att bry sig om, att miljoner människor världen över svälter, men vi, vi pratar om nagellack och helgens disco istället. Ändå tror jag att jag inte är ensam, inte ensam om att längta efter något annat, om att tycka att alla krav känns pressande och stressande. Och onödiga. Jag borde kanske säga det till dem. Att det finns annat att bry sig om, att det finns saker som betyder så mycket mer. Att jag struntar i deras nya tröjor eller vem som är kär i vem. Att det finns så mycket inom mig, något som är så mycket viktigare än hur jag ser ut. Att det brinner en eld inom mig. Det brinner en eld inom mig, en sprakande låga, som ger mig kraft. Kraft att vara arg och besviken, jag vill ju ha mer, vill ha något annat än detta, yta yta yta. En sprakande låga och en dag ska jag samla all den där ilskan och kraften, glömma att jag egentligen är feg och rädd för att bli utstött. Och så ska jag ställa mig upp och säga att jag fått nog. Att jag inte vet vem jag är eller vem jag vill vara men däremot att jag däemmot vet allt för väl vem jag inte vill vara. Vill inte vara en feg ynkling som inte vågar göra annat än att följa strömmen. Drömmer om den dagen. Om friheten. Om hur jag rak i ryggen ska korsa skolgården, vinden ska virvla i mitt hår och jag ska gå där och de ska tänka att jag är modig, att där går hon, fri, jag vill också våga. Och inte ens Klara ska vara vackrare än jag då. Hela vägen hem från skolan ska jag dansa fram och ingen kommer att bry sig om mina bröst eller huruvida mina byxor är snygga eller inte. Hela vägen hem ska jag dansa fram och människorna ska le och jag ska känna mig fri. Fri att äntligen våga vara mig själv.