När jag lärde känna dina takter bodde du i Småland. Du hade en solblekt plåtkiosk där. Den framstod (som stockholmarna säger) som en hundskit i nysnö. Den fulade ned sin omgivning. Då stod du och bläddrade i Hemmets Veckotidning på dagarna och tittade knappt upp när kärringarna köpte morgonblaskan av dig. Du mumlade priset och sträckte fram växeln, som vore de varuhuskaruseller som man matar med småmynt. Då var du nonchalant, Sverre, men nu är du full i fan. Den tiden vill du inte höra om Sverre, för det var före. Det var tiden strax före, Sverre. Nu har du ingenting av detta. När du befinner dig nära en kiosk så funderar du på hur i helvete du ska komma åt godiset utan att torska. Och när du sträcker fram handen efter småmynt, så är det du som är karusellen, Sverre, kärringarna ser dig inte i ögonen. Du är tiggaren, Sverre, och de vid kiosken vet vad du är för en. De minns inte dagen då skulderna tog dig.