Ja, jag vet att den är lååång men läs den gärna. Tror dom flesta ser nått i den. Hon lever i ett helt vanligt hem med helt vanliga föräldrar och helt vanliga syskon och helt vanliga sovrum och helt vanliga, billiga IKEA möbler. Eller ja, det är i alla fall vad det ser ut som. (För under ytan är vi alla små.)

Hennes familj är tydligen en idyll. Javisst.
Kalla det idyll när det hänger slag i luften mellan henne
och hennes i-alla-fall-på-vardagarna-rakade pappa.
Men för henne är det liksom normalt.
För det är ju pappa, han älskar ju henne. Visst?
Men det har inte hänt på ett tag nu.
För är man tyst och säger inte så mycket så händer det inte så mycket heller.
(Hade Hitler hållt käften hade inte andra världskriget startat heller.)
Utifrån sett har dom nog aldrig haft det bättre.
Men på insidan finns det barn som det bara är skuggor kvar av.

Men lugnet varar inte för evigt. För alla vet att förevigt, det finns inte. Ikväll small det. Det behöver bara vara så lite så lite. Men det räckte. Kanske maten inte var så god. Eller det kanske var lite för kallt i det gula rummet med hål i väggarna som hon kallar sitt eget? (Men hålen syns aldrig utåt så ni behöver inte oroa er.)

Han bände upp hennes arm bakom ryggen. Tvättäkta polisgrepp. Man kan undra var dagens pappor lär sig sådant. Men alla kanske har till tanke att det kan behövas en dag. Kanske all världens pappor är stridsfärdiga slagsmaskiner. Med en del rostiga skruvar. I det som dom tidigare kallade hjärna.
Hon har aldrig skrikit så högt. För hennes arm är inte av gummi. Den är av hårdaste ben-med-kalkbrist-pga-för-dålig-kost-ben. Det tål inte fängelsevåld. Inte ens om det kommer från pappa, älskade pappa. Vaddå älskade förresten? Det ordet var det länge sen man hörde med äkta klang i det här huset.
Sån smärta. Hjärtat bankar i 180. Men inte för att en pojke strax ska kyssa henne med sina rosenläppar. Det har hon aldrig upplevt.
Man blir ganska osocial av att inte ha något social liv har ni också märkt det?
(Men söta rektorn, kuratorn och whatever fucking else ni kallar er, se ingenting. För det är så jobbigt att ringa till socialen.)

Tårarna rinner, men rinner är fel ord. För Niagara fallen rinner inte. Dom forsar. Men allt har ett slut. Och även en arm har ett slut. Kanske därför tänkte pappa, kära pappa på det och slutade för att han inte ville att hans älskade dotter skulle få mer ont än tortyrgränsen visar på sin skala. Eller så kunde han bara inte bryta armen av ungen för då skulle man få förklara bort det på akuten med hon ramlade från ett träd.
(Trots att hon är 15 år och för länge sedan slutade med sånt.)
Armen knakar till. Sen är det slut. Den gick inte av, den här gången. Men hjärtat har ett hack till. Mamma står och skriker. \”Men sluta nu Peter! Sluta!\”.
Men hon gör ingenting. Sen efteråt kallar dom det hennes fel. Men hon vet. För hon hörde hur pappa, söta pappa hjärntvättade henne i sovrummet häromkvällen.
Lillebror tittar ut. För vem vaknar inte av ett skrik som skulle kunnat komma från en varg men som kom från syster, kära syster. (Hoppas det inte hördes ut)

\”Är det Lina som bråkar igen?\” Piper han med för honom stadig röst. För andra bara ett pip. För man gör inte mer än piper i det här huset. Om man inte själv vill att pappa, älskade pappa ska göra likadant. Att han ska bända upp deras armar och skrika
\”Nån gång ger du dig! Du ska ge med dig ungjävel!\”
Underkastelse. Det är det undermedvetna broderiet som ersatt \’Hem ljuva hem\’ i detta idylliska hus.

Hon satt framför spegeln ikväll. När allt återgått till det vanliga. När pappa, söta pappa återigen tuktar mamma med sina ord om att \’ungen är ju missanpassad\’ osv.
Allt som hörs är hennes tysta tårar. Tårar som inte ens känns när dom rinner ner för våta flickkinder. För hud med tusen slag i minne kan inte känna. Och hud som inte kan känna kan heller inte känna tårar. (Huden är redan död.)

Hon ser en flicka med Miss Sixty jeans å We tröja. Nej, fattiga har dom aldrig varit. Men känslorna är det slut på i kassan. Ska man ha råd med allt materiellt. Så måste man sälja sin själ. Räcker inte det säljer man sin familj.
Men man har ju i alla fall pengar och anseende kvar.
Hon ser en flicka med kinder svarta av mascara. Kinder som för länge sedan slutade känna. Med gröna ögon som för länge sedan slutade le. Som för länge sedan gråtit slut på alla tårar men som numera läcker saltvatten ändå. Bara av gammal vana. Tittar hon ner. Ser hon en blåslagen vänsterarm. Och hon nickar tyst och är nöjd på den döda själens sätt för att det var vänster.
(Vilken tur att det var vänster, annars syns det när jag skriver)
Och spegel, spegel på väggen där. Det blöder på hennes arm ikväll. Men hon har inte skurit sig. Hon ser inget nöje i att se blodet flyta. Inte genom att göra det själv. Pappa, söta pappa har besparat henne jobbet. Han ser till att blodet flyter så gott som en gång i månaden. (Pappas naglar, skär upp både skinn och hjärta på samma gång)

Hon vill inte berätta. Vännerna skulle inte förstå.
\”Men det är inte möjligt. Du skojar! Du är ju jämt så glad.\”
Är det inte alltid så att dom som ler lite sådär för mycket och för länge och skrattar tills skrattet är hyenalikt som mår sämst. Men hon vet. Dom skulle inte förstå. För om inte pappa, fina pappa med ett av Sveriges finaste betyg inte förstår vad rätt och fel är hur ska då hennes små fjortisvänner göra det?
(För kunskap växer på träd, det har pappa sagt)

När hon går till skolan nästa dag har det inte ens hänt. Tystnad råder, tyst det är i husen gäller i hennes huvud nu igen. Det kommer ta ett tag men det kommer hända igen. Det vet hon. Pappa, fina pappa är inte alkoholist. Det vet hon. Mamma är det inte heller. Men snart vet hon att hon själv tar till flaskan.
För hon har hört att man visst ska kunna dränka sina bekymmer.
(Men, hemska tanke, tänk om dom kan simma?)
Hennes mask är på igen. Kanterna där hon målade dit den imorse syns inte ens. Men ögon kan inte målas. Ögonens färg dör om man inte är lycklig. Men är man fixerad vid det vita-omväxlande-svarta skolgolvet så ser igen.
(För vem tvingar upp hennes vackra ansikte?)

Men djupt inom henne finns det liv.
Och där inom henne finns bara en mening.

\”Älskade pappa, jag kommer aldrig ge mig.\”

Inte ens om armen går av nästan gång.