Lilla, söta jag
som sitter här och
lyser för er.
Bara ler och skrattar.
Tröstar och förstår.
Hjälper och ordnar.

Det är så era ögon ser mig.
Som en nalle.
Brun päls som torkar era tårar när det behövs.
Eller som en mamma.
Som kramar er och säger
att allt ska bli bra.

Men vet ni vad jag egentligen har blivit?
Vet ni vad ni har förvandlat mig till?
En rostig, grön container
i en storstadsgränd.
Där ni slänger era sopor
och bekymmer.
Ni har gjort mig till en iskall källare.
Trång och mörk.
Där ni trycker in pappkartonger
fyllda med vaser och problem.

Och när mitt änglaleende svalnar och
mitt klara skratt dör ut,
när mitt hjärta är tungt av
problem.
När min mun är tjock av ord
och tankar,
då stänger ni era öron.
Ni blundar och tänker på annat.
För jag är ju er.
Er egen.
Vit som elfenben och
glänsande som polstjärnan om natten.
Ett väsen med gloria och vingar.
Er egen.

Så mina våta tårar får rinna
utan tröst.
Mina läppar får vara tysta
och mitt hjärta får svämma över.
I en ängels ensamhet.