Lila sitter och gnider händerna mot varandra för att få upp värmen. Det är i slutet av augusti, men kontoret är ändå iskallt. Stenhus. Stämning och känsla betalas nästan alltid med praktiskt värde. De andra sitter ute i fikarummet och skrattar. Lila sa att hon inte hade tid när Björn påminde henne om tiden på dagen. Tid finns. Hon är bara så trött på dem. Samma personer som säger samma saker. Det känns som om hon sitter fast i en loop i tiden. Ett oreparerbart hack på skivan som spelar soundtracket till hennes liv. Lila loggar in sig på www.hotornot.com för att se sina senaste stats. 6.42. Medelvärde. Det rör sig varken upp eller ned särskilt mycket. Fotot på henne är fyra år gammalt. Taget en midsommar vid kusten när hon inte var ensam. Hon var solbränd, leende, smalare och 27. Hon såg inte trött ut. Inte uttråkad. Varför kunde inte hacket ha inträffat då istället för nu?

>>><<<

Det finns en äng inte så långt från där Jakob bor. Han brukar gå ut på baksidan och snedda vid minigolfen och en kvart senare är han där. Varma sommardagar brukar han gå ner dit och lägga sig raklång i gräset. När han ligger på rygg mitt på ängen ser han ingenting annat än himlen. Inga träd. Inga hus. Inga människor. Han tycker att det är som att sväva tyngdlös i rymden. Som att falla för evigt fri från gravitationen. Ibland kommer det plan och skär igenom det blåa och vita. Han brukar koncentrera sig på dem. Följa dem med blicken. Han ser framför sig hur delikat de är uppbyggda. Hur lite som egentligen behövs för att få dem att gå sönder. Ett relä som låser sig. En varningslampa som inte lyser. En wire som går av. Han tittar intensivt på dem. Låser sin hjärna på den lilla pricken där uppe. Tänker hårt och försöker att få någonting vitalt att gå sönder. Försöker släcka den där lampan. Lossa den där bulten. Kortsluta den där ledningen. Men än har inget störtat. De fortsätter sin färd som om inget hade hänt. Men en dag ska han lyckas. En dag…

>>><<<

Orden bleknar bort innan de når de aktivare delarna av Eriks medvetande. Erik vet ändå precis vad det är mannen mitt emot honom säger. Han oroar sig över hur förslagen ska tas emot. Vad andra ska säga och hur de ska svara. Erik har hört det tusen gånger förr. Som om det betydde något. En lek bara. För vuxna pojkar. Den leken kommer att ta hans liv, tänker Erik. Den kommer att fräta sönder hans mage. Stoppa hans hjärta. Förmörka hans sinne. Hindra honom från att njuta. Ta hans familj ifrån honom. Erik har slutat leka den leken. I hans lek är vi alla gjorda av magisk lera och kan formas om hur som helst när som helst. Inget är skrivet i sten. Allt är föränderligt. Känner vi oss korta kan vi knåda oss långa. Känner vi oss ensamma kan vi knåda ihop våra leror till en gemensam klump. Erik vill böja sig fram och knåda fram ett leende i mannens bekymrade ansikte. Men det kan han bara göra själv.

>>><<<

Maria tror att allt handlar om henne. Sakerna han gör och orden han säger. Hur avlägsna de än är ser hon en liten tunn tråd av silver som leder tillbaks till henne. Så måste det vara. Efter alla dessa år. Han, han tänker knappt på henne. Hans silvertrådar leder åt helt andra håll.

>>><<<

Han har sin onsdagsslips på sig, märker Stina. Han kör sina vanliga tricks. Samma show som alltid. Rummet är helt befriat från överraskningar. Och ingen verkar märka något. Kanske just därför. De vill inte ha något som inte passar in i bilden. Något nytt de måste begripa och förstå. Det är därför de inte gillar mig, tänker hon. För att jag tänker annorlunda. För att jag inte är fostrad som dem. Inte har samma biologi. Inte samma konstruktion av kropp eller själ. Jag kunde sopa golvet med honom, tänker Stina, men ingen här förstår det. Eller är det kanske just det de gör… De är inte otrevliga mot mig. De är värre än så – de är överseende. Kallar det bra, men ignorerar det. Jag är som den feta killen i klassen som alltid kommer sist på löpningen, inser hon. Den svaga tjejen som inte orkar dra upp korken ur vinflaskan. Den tröga som inte får ihop ekvationen. ”Bra jobbat”, säger de. ”Du gav allt”, säger de. ”Det är inte att vinna som är viktigt”, säger de, ”utan att kämpa väl”. De bryr sig inte, tänker hon. De ljuger. Ingen i den här världen bryr sig om hur väl du har kämpat. Det enda som räknas är det du levererar. De skiter i om du har gjort hamburgaren av ditt eget kött. Ingen bryr sig i att du har varit vaken i tre dygn och hallucinerar av trötthet för att få klart din rapport. Att du har spytt upp lunchen och skitit blod för att möta din deadline är ditt och bara ditt problem. Vad gör jag här, tänker Stina. De har mig bara för att tillfredsställa sina samveten. Och sina ögons hunger. Jag är bättre än alla andra här inne. Framförallt än herr Förutsägbar Slips. Men de har format sitt sällskap. Långt innan jag föddes. Jag är egentligen inte här, tänker hon och låter den hettande ilskan stelna i ett leende.

>>><<<

Annika vill vrida bort huvudet med det går inte. Inte heller kan hon klicka bort bilden framför henne. Den strålar mot henne från skärmen och låser varenda muskel i hennes kropp. Klämmer åt hennes bröstkorg. Håller fast hennes andning. Ansiktet på honom är utsuddat, men hon känner igen hans kropp vilken dag som helst. Även utan hans egenritade draktatuering. Hon kan alla linjer och märken. Vem den andra är vet hon inte. Känner inte igen henne från det lilla han har berättat om de som kom före. Hon är liten och mörk. Har också en tatuering. På skuldran. Flera cirklar i olika storlekar som går in i varandra. Annika försöker att bara titta på cirklarna, men resten av bilden finns där även när hon blundar. Som ljuset från lastbilsstålkastare när det tränger genom ögonlocken. All hud. Fukten. Det går nästan att känna dofterna. Höra deras läten. Hon vet att bilden kommer att stanna hos henne. Kanske för alltid. Hon vet också att den precis tog död på det de hade. Hon kan aldrig se på honom igen utan att se bilden. Se dem. Det finns fler. Numrerade 1-13. Annika vet att hon kommer att titta på dem också. Skadan är redan skedd. Nu är det bara att hacka i ett öppet sår. Få se vad han gjort med den där som han inte gör med henne. Så ser hon lakanen under dem. Blekt urtvättade Toy Story med en leende Buzz Lightyear som tittar fram under hans skinkor. Och hon börjar skratta. Hon skrattar fortfarande när han kommer hem.

>>><<<

Tobias håller hårt fast i porslinet och kämpar med att hålla tillbaks kramperna i magen. Ögonen svider och tåras och han håller igen dem hårt. Han vill inte se. Vill inte finnas. Han hör att hon pratar med honom. Han känner igen orden, men förstår inte det hon säger. Hon låter så långt borta fast hon står i dörröppningen. Han känner att det finns en tredje person där. Han. Han står förmodligen i hallen. På avstånd men ändå nära nog att… att vadå...? Tobias märker inte när hon (dom) går. Hur lång tid har gått? Vad spelar det för roll? Tiden fanns inte förrän han började känna av stanken, den sura smaken i munnen och värken i knäna. Han reser sig darrande upp, sköljer av ansiktet i kallt vatten och öppnar ögonen för första gången på länge. Mannen som stirrar tillbaks på honom i spegeln ser redan död ut. Ett spöke från det förgångna. Men jag är inte den som tar livet av mig, tänker han, hellre ser jag alla andra dö.

>>><<<

Hennes andedräkt sköljer över Andreas som en parfym av cigarretter, alkohol och sen natt. Hon känns varm i hans mun och mot hans kind där hon andas mot hans hud. Hon trevar sig ner och nafsar mot hans hals. En våg av kemikalier kommer mot honom från hennes hår. Hon sänker sig längre ner. Hennes mun är varm om honom igen. Varm, våt och i rörelse. Andreas öppnar ögonen och det han ser är ut genom fönstret och in i lägenheten mitt emot. Där sitter en gammal man ensam vid ett bord. Ett ljus är tänt framför honom. Han rör sig inte och han gör ingenting. Bara sitter där. Ensam. Stilla. Andreas känner att han borde följa med i det som händer med honom, ge sig hän, men han kan inte släppa mannen med blicken. Hon tar i mer och mer ju mer frånvarande han blir. Det känns som om han bryter mot en lag. Begår ett slags brott. Men det känns bra i honom. Känns rätt.

>>><<<

Malin är ensam framför skärmens sken. Emma och Elin ligger och sover i sina rum sen flera timmar. Johan med. Han hann inte mer än lägga huvudet på kudden så var han borta ur deras gemensamma liv. Som vanligt, tänker hon. Som vanligt. Kvar är bara hon, och mörkret, och stillheten, och världen på skärmen framför henne. Malin börjar sin omvandling. Hon blir yngre. Hennes råttfärgade, torrtrassliga hår blir rakt och korpsvart. Hon blir slank och kurvig. Talar ett annat språk. T-shirten och bomullstrosorna förvandlas till svart läder. Sist av allt byter hon namn. Hennes gråa namn som hon delar med tusentals andra svenska kvinnor försvinner i mörkret och hon blir Raven. Tom är den första som dyker upp. Han är nästan alltid där. Malin vet att han beter sig som en mycket hövlig man (om han är en man…), men blir dominant när det börjar hetta till. Därför klipper hon av honom. Här är hon den dominanta, den som mästrar. Tom brukar försöka få övertaget, men hon håller honom på avstånd med ord hon aldrig skulle säga högt. Sen kommer Spengler. Han är som en hund inför Raven. Kryper och krälar och gör allt hon säger åt honom. Hon tänker att de saker hon befaller honom att utföra skulle göra hennes arbetskamrater på Försäkringskassan stumma av chock. De skulle aldrig i sina vildaste fantasier kunna tänka på att använda en tom toapappersrulle och sandpapper på det sätt hon kommenderar Spengler att göra. Men han dyrkar henne för det. Och hon smädar honom för det. Skänker honom sitt förakt. Efter honom är hon nöjd. Det får räcka för en tisdag. Verklighetens trötthet bryter sig in i hennes drömvärld. Malin loggar ner, blir grå och vardaglig igen. Raven blev kvar därute. Vetskapen att hon väntar där får Malin att le innan hon kryper ner bredvid sin snarkande man och somnar.

>>>***<<<