Älskade Sara.

Ett år har gått sedan det hände och jag sitter nu inspärrad på psykavdelningen med konstant övervakning. Jag är ”farlig” för mig själv säger läkarna. De förstår inte. De har inte mördat någon. Det har jag.

Jag hade ingen aning om att du menade allvar, att du verkligen älskade mig så mycket att du kunde gå i graven för mig. Hur skulle jag kunna veta det? Vi var ju bara vänner. Eller?

När ditt avskedsbrev lästes upp mörknade det för min blick. Jag kunde inte andas. Avlägset hörde jag din mors darrande röst. Hennes ögon fylldes utav tårar gång på gång, rann nerför hennes bleka kinder och droppade ner på det handskrivna brevet och blötte bläcket på pappret. Hennes ögon såg hatiskt och anklagande på mig och jag förstår henne. Det var ju jag som dödade dig och ändå var det mig dina sista ord var vända till. Varför?

Om jag bara hade anat vad du kände för mig kanske jag hade kunnat förhindra ditt självmord men jag var för upptagen. För upptagen med mig själv. Varför berättade du inte för mig vad du kände? Eller gjorde du det? Var jag så blind att jag ingenting såg?
Jag borde egentligen ha anat för att du betedde dig annorlunda emot mig dagen innan då det hände.

Det var nyårsaftonen för två år sedan. Du och jag skulle på fest hos din väninna Anneli. Minns du? Vi skulle vara där klockan halv sju och vi var redan försenade med en halvtimme. Jag hade på mig svarta byxor och en blodröd blus med en tribal i silver tvärs över bröstkorgen. När du kom ut från toaletten kunde jag inte låta bli att stirra för du var verkligen vacker. Ditt långa, blonda hår ramade in ditt lilla hjärtformiga ansikte så att du såg ut som en kopia utav Nicole Kidman. Du hade valt en kort, enkel och svart aftonklänning för kvällen och runt din nakna hals hängde ett halvt silverhjärta med orden ”Frie” på. Den andra delen hade jag runt min hals med den avslutande frasen ”nds”.

Jag minns att vi hade haft ett gräl tidigare på dagen för att jag inte hade haft hjärtat på mig. Jag hade varit tvungen till slut att knata hemåt och hämta det för du hade varit ytterst bestämd på den punkten.

Då klockan var 19.30 kom vi äntligen iväg. Festen hos Anneli var i full gång och i den lilla vindsvåningen vid Slussen dunkade musiken för fullt. Vi umgicks på varsitt håll i grupp med våra närmaste vänner.

Vid midnatt då vi sköt ut det gamla året och sköt in det nya med fyrverkeripjäser från Annelis balkong grep du tag i mig med ett stort leende på dina läppar och drog in mig i köket. Du tog min hand och kramade den hårt och jag log och såg frågande på dig. – En sak skall du veta, sa du leende. – Att jag är glad över att jag lärt känna dig för du är den bästa kompis man kan ha. – Detsamma Sara, sa jag och klappade hennes hand. – Jag hoppas att vi alltid kommer att vara vänner – Så klart! Varför skulle vi inte vara det?

Jag minns att du plötsligt blev allvarlig och jag kände mig illa till mods så jag drog med dig ut till de andra igen men du kunde knappt le.
Klockan två var festen över och vi gick hemåt. När vi skulle säga adjö till varandra grep du åter tag i mig och gav mig en hård kram. – Du vet att jag älskar dig va? Sa du sluddrande och log brett. – Jag vet. Jag älskar dig också kompis, sa jag lika sluddrande och gav dig en puss i pannan. – Vi hörs i morgon va? – Vi får se, sa du. – Vi får se.

Dagen efter, klockan 11.12, ringde det på dörren och jag såg muttrande på klockan och undrade vem som kom vid den tiden på morgonen. Mitt huvud bultade och jag mådde lite illa.

Irriterat hasade jag iväg och öppnade ytterdörren. Det var två poliser som ville komma in för att de hade tråkiga nyheter. Jag släppte in dem. En av dem, en liten kvinna med en stor, svart knut i nacken och stora glasögon bad mig att sätta mig ner. Jag visade in dem i vardagsrummet och gjorde som hon bad mig. Då kom beskedet. Du hade tagit en överdos med sömntabletter och din far hade hittat dig på morgonen då han skulle önska dig en trevlig fortsatt nyårshelg genom att överraska dig med frukost på sängen.

Jag kunde inte fatta att det var sant. Jag minns faktiskt inte så mycket vad som hände sedan för jag svimmade visst. Då jag vaknade upp satt min mor och grät vid sjukhussängen. Jag kände ingenting. Bara tomhet. Just då hatade jag dig mer än någonting annat. Du hade lämnat mig utan att säga något. Då visste jag inte om brevet som du skrev till mig.

Idag, två år senare har jag ännu inte riktigt förstått. Din mamma säger att du hade varit deppig och nedstämd en lång tid innan men jag såg aldrig detta. Du skrev i ditt brev att du älskat mig sedan den första dagen du såg mig för fem år sedan men att du förstått att vår kärlek var omöjlig eftersom jag var sju år yngre än dig och att jag ändå aldrig skulle ha sett dig mer än som en vän. Kanske det men tar man livet av sig för det? Vi kunde ha rett ut dina känslor..eller?

Nej, om exakt tio minuter kommer sköterskan så jag måste gå. Det är dags för min medicin. Jag önskar att du åtminstone kunde ge mig ett svar på en av mina frågor…. varför talade du aldrig om att du var lesbis? Då kunde jag ha förstått.. kanske.

Jag hoppas att du är lycklig nu, där på andra sidan. Du ska veta att jag saknar dig. Jag ser fram emot dagen då jag får träffa dig igen.

Med varma hälsningar och stora kramar:
din vän för evigt.