Albert och jag öppnade den knakande dörren till huset.
Huset hade varit obebott i flera år, och var från 1600 talet.
Tom Kollade på klockan den skulle just slå tolv.
Sedan kollade han på Christine och log, hon stod med händerna i kors och kollade på oss
När vi sakta öppnade dörren till huset.
Spindelnäten växte som buskar i ingången.
Vi stod där länge på altanen och tänkte, skall vi verkligen gå in.
Albert sade då: Här finns inte ett skit skall vi gå in eller?.
Albert tänker för sig själv: Inget att vara rädd för i alla fall. tänkte han tyst för sig själv.
Han slog på ficklampan den lyste inte upp hela rummet men ganska mycket ändå.
Det låg en skum stank i luften och fönstrena var sönder krossade.
Inte nog med det var det som att komma in i ett spindelbo.
Just då skriker Christine till och fixar så våra nackhår reser sig på alla inne i huset.
Christine gråter och säger att det var någon utanför huset, någon med mycket gamla kläder.
Vi kollade på varandra, ingen av oss trodde på Christine eftersom hon var lite paranoid.
Albert själv ville leka lite tuff, jag är inte rädd för något sa han och gick först upp för trappan.
Vi alla var nog lite väl rädda vad som kunde gömma sig däruppe.
Trappan knakade efter varje steg vi tog upp för den.
Jag kollar sovrummet sade Albert, och går mot dörren.
Ett ljust sken lös från dörren, när Albert öppnar dörren trodde vi alla att vi skulle få hjärtklappningar.
I sängen ligger en mycket gammal man, han reser sig och ögonen visar ondskan själv, ett par knallröda
Ögon med en svart pupill, han skriker till och vi alla springer nerför trappan.
Christine säger då: Tror ni mig nu?.
Albert: Ja med ännu en suck, men vi måste ändå upp för trappan igen, det kan finnas ett bibliotek precis bredvid sovrummet.
Vi gick sakta med smygande steg upp för trappan, vi blir överraskad då att se att det inte lyser i sovrummet längre.
Vi går sakta fram till dörren till biblioteket, och öppnar den väl inne där så lyser solens alla strålar in.
Det var ett mycket fint bibliotek, den enda nackdelen var att brädorna var fuktiga och skadade tackvare att det regnat in genom taket.
Vi gick fram till bokhyllan och hittade en bok om spöken och poltergiest, den lade vi undan, för det hade vi fått nog av.
Under den låg ett fotoalbum, vi tog upp det i famnen och kollade, vi hittade en bild som fick oss att tappa albumet.
En svart vit bild från 1890 talet.
Det var en familj med två barn, Christine fotograferade runt i biblioteket.
Plötsligt hör vi snyftningar bakom oss, Albert vänder sig om och får syn på ett mycket smalt barn, revbenen
stod bara ut från kroppen.
Albert: Ser ni stammar han till.
Se vaddå? säger vi med en konstig blick.
Jag visste att Albert var synsk, att han kunde se saker som inte vi kunde se.
Så vi bestämde oss för att gå hemåt, för det kunde ha tagit Albert mycket hårt.

SLUT KAPITEL 1