Kalle var en av de vilsna och förlorade själarna. Han visste varken upp eller ned, framåt eller bakåt, inte ens höger eller vänster. Särskilt inte höger eller vänster, men så var det oxå genetiskt betingat och ingenting han kunde göra något åt. Många gånger blev höger vänster och tvärtom. Om då hem eller bort låg åt vänster var det svårt att komma dit om benen bar av åt höger. Frågan var dock huruvida det verkligen var ett problem när hem var ett högst odefinierat mål. Kanske var det i Göteborg, kanske någon annanstans eller något helt annat. Det kunde han aldrig bli riktigt klar över och det gav en viss trygghet. Om han aldrig riktigt var hemma borde sannolikheten vara stor att han var helt borta. Avsaknaden av känslan av tillhörighet gjorde att han åtminstone hade något att sträva efter. Vidare var bra, mot andra bortan där han kanske kunde passa in bättre. Om det nu var det han verkligen ville. Det var han inte heller säker på.

Men vidare var bra. Var han borta kunde han gott passa på att se sig omkring. Ibland innebar det att han rörde sig framåt och ibland vände han sig om för att som omväxling förflytta sig baklänges. Till det kom upp och ned tillsammans med de förrädiska höger och vänster. Allt i en salig röra som gjorde det besvärligt att hitta någon helhet. Det komplicerades ytterligare av att det stundtals var bättre med under, över, på sidan, stilla eller till och med genom.

Det var lätt att beklaga sig, som alltid var det enklast, men det erbjöd aldrig någon egentlig utväg. Vad som stod till buds var antingen att uthärda eller att åtgärda. Vad som var bäst berodde på situationen och vart han ville komma.

Dessutom hade han med tiden kommit fram till att begrepp som lätt och svårt var rent hyckleri. De var båda två relativa och kunde appliceras samtidigt på samtliga situationer. Allting berodde på vad som ställdes på andra sidan. Därför valde han det alltid så att det stämde överens med vad han ville. Något annat vore opraktiskt och dumt. Ibland var det en utmaning att sätta upp några extra hinder på vägen eller ge sig själv en klapp på axeln. Lika ofta var det bekvämt att slippa de momenten och stå tillbaka från rampljuset.

Det som låg i hans väg nu var dock något helt nytt och okänt. Det behövde inte betyda att det var farligt. Det var en pröving som alla andra, men bara så länge han orkade med. Han var alltid rädd att han inte skulle göra bra ifrån sig. Att det oxå var relativt hade inte gått fram till fullo. Allt för ofta fick han för sig att det var andra som ställde upp kriterierna för godkänt och hur mycket som krävdes för att han skulle vara nöjd.

Det kändes som om alla trodde att han var så mycket äldre än vad han var. Visserligen var det bara ett år kvar i skolan, men vanan var en knepig reskamrat. Den målade om och flyttade runt saker tills det mest underliga borta bar upp illusionen av det finaste hemma. Det spelade inten roll om man hette Marcel eller Kalle. Det gjorde ändå uppbrottet svårare än vad det behövde vara. Det var förrädiskt lätt att falla in i tron att vissa bortan var bättre än andra.

Varför vila den resande fotan när hemma bara var en legend bortom horisonten. Hette det inte; borta bra men hemma bäst, och vari låg glädjen i att nöja sig med något annat än det bästa. Någon hade sagt honom att om man siktar mot månen kanske man når stjärnorna. Andra hade vänt det en aning annorlunda med att om siktet var inställt på stjärnorna fanns alltid chansen att nå månen. Antagligen hade båda sidorna rätt. Det återstod bara att välja vad som var bäst, stjärnorna eller månen. Hur lätt var det när han inte hade besökt endera stället.

Ändå skulle det väljas. Han skulle bort från det vanliga, hemtrevliga bortat han hittat i skolan och lärandet. Det var dags att ta steget ut i arbetslivet. Denna djungel som beträtts av så många före honom. Det hjälpte honom dock föga. Alla dessa fötter hade trampat upp så många stigar att det var svårt att hitta den egna vägen bland alla fotspår. Trängseln till trots fanns det otaliga vindlingar att göra anspråk på. Det var samtidigt stumulerande och avskräckande. Vilken väg det till slut blev stod honom fritt att välja. En del skulle lämna honom kvar, stampandes på samma fläck där han en gång startat. Andra skulle föra honom vidare, vidare mot nya mål och drömmar. Ett av hans drömmål var att hjälpa till att bygga en bättre värld. Det fanns så många som hade det eländigt medan han mest bara gled igenom livet. Den stora frågan hade alltid varit hur? Världen hade inte gett honom mycket att arbeta med. Utsidan var liten, klen, blond och blåögd. Insidan skiljde sig inte i mycket från det yttre. I sak hittade han dagligen sina övermännsikor, men samtidigt vägrade han erkänna att någon som helhet skulle ligga steget före honom. Inte heller stod det att finna någon som halkat efter. Som helhet vandrade de alla sida vid sida, som människor. Det var inte så att han inte hade försökt placera andra såväl framför som bakom honom själv. Han var ständigt på jakt för att överbevisa sig själv, men allt det renderade var misslyckande. Varje gång uppvägdes en förmåga av brister eller tvärtom. Allting berodde på omständigheter och yttre förhållanden. Utan en omgivning var allt om intet. Det började gå upp för honom.

Vad det gick ut på var att hitta hans hemma. Där han passade in. Där han kunde briljera och bidra till något nytt och bättre.

Men återigen; hur? Han visste att det gick. Potentialen fanns där. Ibland kunde han ställa till problem, och ibland lösa dem. Ibland kunde han göra andra ledsna och arga, och ibland gjorde han dem glada. Vad mer behövdes förutom vägen?

Kanske borde han bli antisemit, det var lätt, bara att uttrycka sig i negativa ordalag om Israel. Lätt som en plätt. Terrorist var ett annat hett alternativ. Det var bara att byta ut Israel mot USA. Kanske gick de att kombinera, antisemitisk terrorist. Vilken glädje att samtidigt få ge en känga till både USA och Israel. Och vilket avancemang på karriärstegen.

........

Ytterligare ett förslag som hade kommit upp under den långa manglingen av alternativ var statsminister. Han fick nog nöja sig med Sverige, eller kanske Europa. Annars måste han börja med att övertyga alla medborgare om att det skulle tala samma språk som han. Det skulle fördröja allting så mycket.

I Sverige var det trappsteget redan passerat. Han hade övat på svenska ända sedan han låg i mammas mage. Kunde det bli bättre? Han måste vara som skapt för att bli statsminister. Så gott som i alla fall.

Vad som kunde ligga honom i fatet var figuren. Den var helt enkelt inte statsmannamässsig. För att få bestämma över så många måste man vara tjock. När Göran Persson tillträdde sin post lade den statliga televisionen en väldig tonvikt på att han var så förskräckligt tjock och alla blev jätteglada.

Fördelen med att vara tjock var att det inte syntes lika tydligt när det tillkom några extra kilon. Dessa var oundvikliga då alla ministrar måste springa andras ärenden och det finns gott om möjligheter att utöva den sortens springande som man blir tjock av.

Det här var ett litet problem för Kalle, men han valde att kalla det utmaning och se möjligheterna. Han var inte tjock, långt därifrån. På sidorna hade han gälar precis som en del snabba, dyra bilar. Turligt nog gick de att dölja om han höll armarna tätt längs sidorna.

Allvarligare var att han inte kunde köpa byxor i alla affärer. Han hade försökt flera gånger, men det var samma visa var gång; “Tyvärr, vi har ingen storlek som passar er”.

När det närmade sig jul brukade han dessutom känna en faslig sympati för underklädesmodellerna som återkom år efter år. Varje gång fick de ta lika mycket ovett, bara för att de var smala. I tider som dessa brukade han bylta på sig extra mycket kläder för att överhuvudtaget våga visa sig utomhus. Tänk så skulle någon av alla de arga människorna råka se honom och lägga märke till att han var nästan lika smal som de på affischerna. Det kunde säkert göra ont att bli riven i bitar och hoppad på. Hade han tur kunde han kanske komma undan med ett par skällsord klottrade kors och tvärs över kroppen.

Det var mycket som vägde emot eftersom han var lätt, men hans vågskål var inte helt tom. Där fanns det faktum att han tyckte om att springa. Från och till kunde han till och med komma i form och då var han näst intill bra. Det var något speciellt med att för egen maskin flytta sig från A till B. En frihet som uppfyllde honom och tog honom med till nya och gamla platser. Som det var nu vägde det jämt, men hur svårt kunde det vara att bli tjock?

Var och var annan människa klarade av det. Han hade dessutom läst i kvällstidningarna om nya rön som visade på att kolhydrater var mycket bättre på att bygga upp figuren än vad fett någonsin hade varit. Kolhydrater skulle göra honom tjock. Det var fantastiska nyheter. Konstigt att det inte hade fungerat tidigare. Han åt knappt något annat än kolhydrater. Pasta var bra mat och snäppet under kom gröt och ris. Riset halkade efter bara för att det var så krångligt att tillaga.

Det kunde i och för sig vara så att upphovsmännen bakom den här fantastiska upptäckten aldrig hade träffat honom eller så hade de kommit på något alldeles nytt och revolutionerande. Kanske måste han köpa ett mirakelpulver som bara de sålde för att kunna bli tjock på ett så enkelt sätt som att äta god mat.

Antagligen var det värre än så och han var tvungen att bosätta sig ett par år i Amerika. Kanske var det en bra plan. Då kunde han rund och go på ett storslaget sätt återvända till Sverige och bli statsminister. Sen var det bara att börja säga ja och nej lite huller om buller, göra fel istället för rätt, bära stora glasögon, klia sig i naveln och gifta om sig fördelaktigt. Det vore något att fira.

Massor med bra öppningar hade han och kanske skulle han sluta oroa sig för framtiden när den inte hände just nu.