Utom mig av förvirring vaknade jag intill en berghäll, med förvanskat, skört minne av hur jag hamnat där; stillbilder för mitt inre avlöste skeenden jag inte kunde förklara eller få någon fason på. Unken lukt av blandad härkomst flätades med vindarna och plötsligt insåg jag varför jag befann mig där och då men inte varför mina vedermödor färgat mina kläder, lämnat revor i tröjan, och rosat min hy. Jag knuffade ifrån mig berget och tog några steg från fuktig mossa, synade ett öppet sår på armen, grimaserade när jag pressade samman såret för att påskynda läkning. Det var ljust ute men diset gjorde det omöjligt att sia om huruvida vi var på väg mot lunchzenit eller middagssol. Instinktivt ryckte jag till när något nafsade mig lätt och fuktigt på handen. Jag satte mig på huk intill min trogna följeslagare och klappade ömt mot det sträva hårfallet. Hon gläfste ettrigt men var det av oro, berättarlust eller kanske av iver att ge sig iväg? Återupptäcka äventyret vi lämnat bakom oss? “Hej Doris. Varför har du inte väckt mig? Har du saknat mig?” Skogen var tät, rik på tallar vars kronor klättrat så högt upp på stammarna som det var av naturen tillåtet, obarmhärtigt hade de övergivit sitt ursprung; sina rötter. De självupptagna träden stal all livsenergi från marken, en karg mark som krampaktigt höll fast om mossa och grästovor. Det var svårt att föreställa sig omfattningen av den grönska som kvävts, ruttnat och gått förlorad i skuggade träsk och torr mull. Någon Gud saboterade för sig själv. Jag gick klumpigt med tom blick mellan trädstammarna tills jag blev osäker på om jag valt bästa tänkbara väg och vände mig om. Diset hade slutit sig närmre min gestalt, tätt packad kring mig hindrade den tillförlitlig sikt. Det jag såg bakom mig var det jag plöjde i min väg: grå dimridåer häftade vid var och en av dessa barkförsedda pålar. Inte blev utsikterna bättre av att mina kläder surnade och la sig som en andra hud runt kropp och själ. Jag kunde inget annat göra än fortsätta lägga det okända för mina fötter och medan jag planlöst sökte efter öppningar i vegetationen tänktes det en hel del på flykten, jakten och slumpens försyn. Det gjorde ont att minnas det onda. Hur en taktlös kommentar födde osämja, hur folk av feghet tog de fegas parti. Av alla ställen på vår jord var detta det sista där en blodig och meningslös strid kunde äga rum. Ändå stod jag mitt i en våldsam känslospiral som trappades upp i en blandning av lördagsrus och uppdämd frustration. Min rygg saktade in mot väggen, mina händer öppna och sansade. Det gör ont att vara sårbar när man har en chans att avvärja attacken, eller till och med besegra fienden. Man såras i själen och bilderna av sig själv. Hade jag kunnat blidka mobben denna kväll skulle jag lämna mig själv med hedern i behåll. Jag hade inga äss i ärmen. Istället tilltygades min kropp och mitt grumliga medvetande, till den grad att jag varken visste var min stackars återstod höll hus eller ens hur smärtan kunde komma och gå som den gjorde. Nu vaknade Doris ur sitt sökande och försvann ut från mitt synfält som en vettvilling i panik. Hon gläfste inte längre; det var ett dovt, djupt rosslande som emellanåt röt hotfullt. Jag ropade hennes namn. “Det är han!” hörde jag. “Det är hans jävla hund!” Av ren instinkt backade jag och vände mig i farten. Kvistar bröts itu under mig, jag kände igen mina våta nedslag mot sumpmarken. “Ha ihjäl hunden! Sparka den jäveln sönder och samman! Vi ska ta den där sjuka mördaren!” Det blixtrade till inom mig. Jag såg den sena kvällens sekvenser ömsom i ultrarapid, ömsom i knivskarpa blickar och nävar. Blodet! Den röda sörjan som färgat mina kläder! Det var inte mitt, inte allt. Aldrig kunde någon springa som jag, så outtröttligt och maniskt, inte utan blodet som färgat mig. Någon måste ha dött i gryningsljuset: jag minns en blek himmel som sträckte ut sig ovanför och jag minns kvittret från morgonens fåglar. Jag hade blivit kvar för länge på värdshuset och utmanat ödet. Framförallt utmanat mitt sinne för humor och retat klientelet till blint raseri för att sedan dyrt betala priset och låtit någon som snedtänt stå för räntan. I form av ett spillt liv. En ovärderlig livshistoria, en outtömlig resurs för oss alla, förblödde i min väg.

fortsättning följer…eller vänta…jag lägger ner!