Jag är likgiltig inför världen och den är lika blank mot mig.
Världen har inget för mig och jag kan inte se glädjen i den stumma natten.

Jag saknar de öppna ängarna och de varma vindarna. Jag saknar fågelkvittret och det höga gräset som kittlade mot mina ben.
Jag saknar syrsorna och barndomen.
Jag vill tillbaka till då jag fick ostmackor och varm choklad på morgonen och jag inte visste något om världen.

Om bara kunde spola tillbaka tiden till då jag inte hade tomma känslor och då smultronen smakade som himlen och blåbären som livet.
När natt baden var allt jag längtade efter och då jag fick lära mig cykla.
Om jag bara kunde få glädjens luft i lungorna och lådbilens fart tårar i ögonen skulle jag kunna glömma allt för en stund. Om jag bara kunde få leva. Om jag bara kunde få andas sommar.
Om jag bara kunde få vara ett ovetande barn.