Återigen skänkte solen livsgivande strålar. Återingen vecklade träden ut sina blad. Återigen började gräset att växa. Precis som vanligt. Precis som det alltid gjorde. Du böjde dig ner. Lät dina fingrar smeka det mjuka gräset. Följa grässtråets struktur. Världen tycktes lysa i ljusgrönt. Du fortsatte din vandring. Fortsatte att gå längs nya stigar. Stigar som förändrades samtidigt som de var kvar precis som förut. De förändrade inte sin riktning, samtidigt som de alltid ledde till nya mål. Varje gång samma stig, varje gång nya förändringar. Förbättringar och försämringar. Precis som livet tänkte du. Alla vandrar på olika stigar. Inte alla åt rätt håll. Du skrattade till. Rätt och fel. Vad är rädd och vad är fel? Många är så snabba på att döma tänkte du. En liten fågel satt på marken. En nedrivet fågelbo. Trasiga ägg. Du stannade till. Såg sorgen i fågelns ögon. Åter hördes den sorgsna fågelsången. Du log. Viskade att nu var de på ett bättre ställe. Att någon gång kanske de kommer tillbaka.

Du fortsatte din färd. Vandrade på nya stigar. Såg nya tecken på att naturen höll på bryta sig ur vinterns grepp. Kylan som lamslagit landskapet tycktes försvinna. Svalor flög genom luften. Fascinerande tänkte du. Du gick vidare. Dina skor sjönk ner i den fuktiga jorden. Du kände inte hur vattnet sipprade mellan dina tår. Du kände inte solens värmande strålar.

En liten blå blomma hade kämpat sig upp. Du böjde dig ner. Greppade den försiktigt mellan dina fingrar. Bröt av dess svaga själk. Lyfte upp den och kände en inbillad lukt. Minnen från gamla tider. Före du gav dig av på din vandrig. Du fortsatte att gå. Vandrade på vägen genom det uppvaknande byn. Gick åter in bland labyrintens gångar. Stannade där du alltid stannade. Gamla bruna blommor prydde marken. Du la ner din blåa blomma. Liv blir till död tänkte du. Sträckte fram din hand och torkade bort dammet på stenen. Ditt namn lyste likt guld i solen. Du log.