Flickan såg sig i spegeln. Långt, mörkblont hår. Gröna ögon. Det fanns de som sa att hennes ögon var blåa, men flickan höll inte med. Enligt henne var de gröna. En gång hade de gnistrat av glädje, men nu… Nu var de matta. Sorgsna. Livsgnistan hade försvunnit, och kvar fanns bara mörker. Hon stod länge och betraktade sig själv. Ett sorgset leende lekte på hennes läppar. Nä, det fanns ingen mening. Det var det rätta.
Flaskan stod bara någon meter ifrån henne. Hon sträckte sig efter den, drack en klunk. Och så ännu en. Höll upp den framför ansiktet. Innehållet var genomskinligt. Vatten? Nej, knappast. Inte idag, inte nu.
Hon vände sig mot byrån, fortfarande med ett stadigt tag om flaskan, och öppnade en låda. Rotade lite bland kläderna innan hon slutligen fann det hon letade efter. En liten burk. Piller. Vad för några är oväsentligt. Vad som är viktigt att veta är att flickan inte borde ha dem.
Hon såg på burken och drack ännu en klunk av flaskans innehåll. Så enkelt. Så enkelt.
Hon ställde ifrån sig flaskan på byrån, och öppnade burken. Vita. De var vita, och små. Hällde ut några i handen. Sedan ännu några fler. Skulle det…? Ja. Det måste det. Jo, klart att det skulle. Hon stoppade in dem i munnen, drack en klunk av den genomskinliga vätskan, och svalde sedan. Hårt. Det tog emot. Hon drack en till klunk, och nu åkte de ner. Allihopa. Hon stod stilla ett tag. Lyssnade på sina egna andetag. Det enda som hördes.

Flickan blundade. Hon var rädd. Men ändå så lugn. Såg sig återigen i spegeln. Samma sorgsna blick. Men något var förändrat. Vad? Med flaskan i ena handen sträckte hon sig efter sin mobil. “Skriv meddelanden”. Och hon skrev. “Jag älskar dig”. Skickade det till honom. Hennes bästa vän. De hade alltid känt varandra. Han bodde i huset bredvid. De lekte tillsammans som barn. Bråkade om leksaker, om vem som hade fått mest saft. Men inget hade någonsin fått dem att bli ovänner någon längre tid.
Han hade hjälpt henne när hon hade det svårt. När hennes förhållanden hade tagit slut hade han tröstat henne. Han hade funnits där under hennes första fylla. När hon mådde så dåligt att hon trodde att hon skulle dö. De hade tillbringat hela somrarna tillsammans. Han var som en del av hennes familj. En del av henne. Hon älskade honom verkligen.

Några minuter senare, vilket kändes som en evighet, pep hennes mobil. Hon satt stilla på sin säng utan att reagera. Som om hon inte hade hört den. Det hade hon. Sträckte sig efter den. “1 meddelande mottaget”. Från honom. Hon log lite. Han brukade alltid svara snabbt på hennes meddelanden. Men hon hade helst önskat att han inte svarat på det här. “Jag älskar dig också. Och om du någonsin behöver mig vet du var jag finns. Det spelar ingen roll om det är mitt i natten. Jag ställer alltid upp för dig. Glöm aldrig det”.
Flickans ögon blev blanka. Fuktiga. Tårarna gjorde så att hennes ögon gnistrade. Han var så fin. En underbar människa. Men han kunde inte längre hjälpa henne. Det var för sent för det.

Hon drack ännu mer. Innehållet i flaskan minskade. Hon mådde inget vidare. Mådde illa. Men inte bara på grund av det hon hade fått i sig. Hennes känslor gjorde uppror. Det enda hon kunde tänka på var honom. Men det här var det rätta. Hon kunde inte göra på något annat sätt. Nej. Hon var övertygad.

Borta. Mjölk? Bomull? Kanske sockervadd? Kändes som om någon hade proppat hennes huvud fullt. Orkade knappt hålla ögonen öppna. Men hon kämpade inte emot. Visste. Det var dags. Snart. Hon svalde. Nervös? Nej. Rädd? Nej. Fullkomligt lugn. Äntligen skulle det ske. Det hon hade önskat så länge. Ett djupt andetag. Låg helt stilla. Fanns bara en sak hon kunde göra. Vänta.