Jag hade en dröm en natt. Jag drömde att TV-apparater och datorer hade ställts undan och att människor satt vända mot varandra istället och delade dagens och livets hemligheter.
Jag drömde att alla var ständigt uppkopplade inåt, via bredband, till det inre livet, och surfade omkring i empatin, medkänslan, kärleken och förståelsen.

Jag drömde att människor bara för den goda såddens skull sa hej till varandra, att människor hade självrespekt och förtroende för sig själva, att alla visste att de var bra som de var och inte behövde göras om eller köpa det och det, se ut så och så eller göra ditt och datt för att vara älskade.

Jag drömde att människan fick gro och utvecklas, på sitt alldeles egna unika vis och i sin egen takt, att man inte behövde skämmas över att bli gammal och att man tog till vara och värdesatte också mognadens och åldrandets frukter.

Jag drömde att alla ägde ett så helt liv att alla de som skor sig på behovet av innehållslös verklighetsflykt fått lägga ner verksamheten. Jag drömde att kvinnor kunde röra sig fritt, var som helst och när som helst utan att vara rädda, att män och kvinnor insett att både ordet Man och ordet Kvinna betyder Människa och kunde mötas där.

Jag drömde att väntkuren inte var sönderslagen när jag skulle åka in till centrum, att föraren själv och inte en maskin ropade upp hållplatserna och att föraren inte behövde sitta skyddad bakom plexiglas för överfallsriskens skull.

Jag drömde att nyhetsankaret i Aktuellt var kolsvart i hyn och att ingen tyckte att det var så speciellt med det.

Jag drömde att ensamhet var något man kunde välja och inte drabbades av som en sjukdom. Jag drömde att kulturen fick generöst med statligt stöd sedan man äntligen, också på beslutsfattande nivå, förstått dess betydelse för människornas inre utveckling.

Jag drömde att människor spontant och naturligt kunde mötas över generations-, språk- och kulturgränser, att Agda och Hjördis gick över torget gnolandes på en kurdisk kärlekssång som de båda kvällen innan lärt sig av sina kurdiska vänner, att de kurdiska vännerna i samma ögonblick gick över ett annat torg och smäktande sjöng den gamla svenska schlagern Jag har bott vid en landsväg.

Jag drömde att ID-kortet avskaffades eftersom det inte behövdes mer, att larm och lås var överflödiga. Jag drömde att det fanns ett nytt Sverige, ett samhälle som hade kontakt med livet och djupet och långsiktigheten och värdigheten, att människor hade tagit tillbaka sina egna liv ur händerna på kapitaltörstande psykopater vars enda mål varit att tjäna pengar, på kärleken, på sexualiteten, på äventyret, på drömmarna.

Jag drömde att alla kommit fram till att det inte finns någonting vi kan köpa som läker våra sår och gör oss till människor.

Copyright © Jimmy Ginsby