Där tivedsskogen möter åkerbygdens vetefält, där slättland bryter brantig skog, där stod en gång för inte så länge sedan ett rött hus. Huset var åldrigt, det flagnade i knutarna av både billig plastfärg och äkta faluröd kulör, mörknad av år och solsken. Det var från statartid, jobbartid. Två blåa verandor inbjöd till två identiska ingångar. De såg ut att vara ditmålade i efterhand. Framför huset löpte en oskött grusgång där oblygt ljusgröna tuvor härjade fritt. Här och var låg träbitar genomborrade av rostiga spikar och fulade ned grusgången, som oftast var skuggad – av huset i norr och en fet stenmur i söder. Stenmuren var svulstig och minde om grovjobb. Någon gång hade man siktat en orm där och slagit ihjäl den med trubbsidan av en yxa. Men eftersom ormen var lika mytisk som allt annat som omgav huset, vet man inte om det är sant, egentligen. Om man tog den folkhemska gästfriheten på allvar och stack in sitt huvud genom någon av verandadörrarna, kunde man ropa uppför en lång trappa och höra om någon var hemma. Och alltid var någon hemma. Detta var nämligen på den tiden då folk var hemma. Det ena köket var visserligen inte helt olikt det andra, men det var ljusare i varje vrå. Kanske blev tankarna härav ljusare, även om en doften av insektsgiftet Radar och ingrodd cigarettrök förpestade luften. Det senare är visserligen en efterkonstruktion; på den här tiden hörde denna doft till vanligheterna och var inget att orda om. Köket hade två stora fönster, som en sommardag som denna alltid stod på vid gavel. Framför fönstret hade någon ingift morbror ställt en gammal orange kökssoffa. Den var lika obekväm och opassande som inbjudande. Det sades att morbrodern var född i soffan, och eftersom saken därmed hade ett handfast värde och dessutom vägde mer än ett välfyllt linneskåp, var saken klar. Den fick stå kvar.

Allt detta var döda ting. Hus har själar, men dessa själar har att göra med människorna som levt i husen. I detta hus levde under sommartiden mellan fyra till tjugo personer beroende på hur man räknade. Tre av dessa bodde på nedervåningen och hade sitt fluster vid den andra ingången, varför de ägde det mörkare köket. Dessa Perssöner bestod av en hallonplockande mor och hennes efterblivne son, vilken hade den typiska efterkrigshobbyn att samla gamla veckotidningar, samt en döv och närsynt fader som rökte egenrullade John-Silvercigaretter utan filter. Fadern uppbar med självklarhet en kronisk rökhosta och svarade “va?” på varje uppbringad fråga, högt men samtidigt dovt. Längre än så sträckte sig konversationen aldrig. Han talade endast om världsliga ting, och aldrig med barn. Perssönerna bodde i staden om vintern men svärmade ut till sitt instängda “kattmatarkök med rum” när almanackan – alltså inte vädret – signalerade vår. De hade ingen vilja att lapa sol, ty de var inga badjävlar. De satt i regel inomhus. Om de mot alla gudars förmodan uppenbarade sig utomhus så var de på väg till prylboden där de förvarade en preussiskt sorterad samling muttrar och skruvar. Allt naturligtvis till ingen egentlig nytta. Skruvarna och muttrarna gav sken av verkstad. Större lättja fanns dock ingen annanstans i världen. Perssönerna hade egenheten att de undvek utomhusvistelser. De undvek nogsamt solen där de ilade över grusgången i sina rödvitrutiga flanellskjortor och muttrade hälsningar under sina yviga, obortsade och toviga hårmanar.

Husets övriga invånare kommer jag att tala mer vänligt om. De tillhör min släkt. I centrum stod en matrona, som sedan krigsslutet hade hunnit föda fyra välvuxna barn, varav två flickor och två pojkar. De två flickorna var nu vuxna, de var helsyskon och rökte. Pojkarna var vid denna tid i femtonsårsåldern, hade bensinstinkande trasmopeder och läste seriemagasin som de antingen köpte själva eller lånande från den efterblivne pojken på nedervåningen. En och annan gång tjuvläste de dessutom pornografiska magasin som den efterblivne pojken och hans pappa helt obekymrat hade halvgömt på det gemensamma dasset. Detta naturligtvis till de yngre pojkarnas, författaren inkluderad, glädje. Nåväl, de två pojkarna var helbröder med varandra, halvsyskon till flickorna och faderslösa sedan något år tillbaka. Den bristen var nog en sorg, men samtidigt hade de en mor som inte blivit förtärd av sorgen, ty pojkarnas far hade varit den andra karln hon mist till döden – och den erfarenheten hade gjort henne om inte stark, så osentimental på ett märkligt vis. Modern tog hand om sina gossar på bästa sätt. Långt upp i de sena tonåren bredde hon skogaholmsmackor åt dem på kvällarna och serverade dem stark o’boy i duralexglas. Av detta blev de oföretagsamma, men inte bortskämda, socialt bortkomna men inte dryga. Systrarna var inte ständigt boende i huset. En av dem brukade dock hälsa på om somrarna. Den ena var gift med soff-morbrorn, de andra var min mor. Båda hade barn. Ödets nyck hade dock gjort att den yngsta var mest förfaren i moderskapet, hon hade vid denna tid två barn, medan den äldre hade ett.

En vacker dag som den här brukade åtminstone någon av systrarna hälsa på i det stora huset med sin familj. Då var det alltid fest, i vardagsfärger. Den fula grusgången fylldes av folkhemsbilar. Porslinet klingade och inramade ljudligt en familjeklan som gemensamt, nästan rituellt, inmundigade sill-och-potatis. Jag minns inte om det åts något annat i det stora huset. Sill-och-potatisen åts förövrigt med kaffegrädde. Endast modern hade rätten att förtära gräddfil, och denna ordning ifrågasattes aldrig. Kanske var det en kvarleva från moderns mytiska barndom i Småland. Enligt legenden hade hon nämligen förlorat sin mor som ett litet barn, blivit uppfödd på fet kogrädde, blivit tjock ( detta är dokumenterat på ett gulnat skolfoto) och levt ett gott liv i skogarna tillsammans med sin far och den husa som sedermera blev hennes styvmor. Kogrädden hade nu bytts mot gräddfil, men ensambarnsprivilegierna levde kvar i storvuxna dagar. Så var hon ju också född på det glada tjugotalet, även om det glada oftare var förunnat människor som levde i flådigare kåkar än både moderns födelsestuga och denna statarkåk. Men det hör inte hit. Till måltiden, som med slarvigt östgötskt uttal uteslutande kallades “midda’n” (oberoende av när på dagen den serverades) serverades inga starka drycker. Men atmosfären och andan var berusande; ty här möttes människor och här utväxlades vardagens berättelser om stora, men mest ganska små ting. Så växte för varje dag och sommar en flora av anekdoter som sammanfogades till en saga, så verklig och vacker.

En märklig sanning var att husets folk aldrig hade varit dess ägare. Ett statarhus tillhör aldrig statarna. Om statarna äger huset vore de ju inte längre statare. Inte ens dessa statarnas telningar ägde huset, eller hade ens ambitionen att äga huset. När statarbarnen i efterkrigstiden flyttade till elementhusen, skaffade bil och kokade makaroner, så var de fortfarande hyresgäster på samma sätt som deras fäder och mödrar varit före dem. När det gällde det stora statarhuset, kunde man ibland höra att Stan ägde huset. Innan jag förstod att Stan var mer känd under sitt stalinistiska namn Kommunen, så var jag aningen rädd för att Stan en dag skulle dyka upp i egen hög person, trampa ned pappas egengrävda trädgårdsland och beordra omedelbar nedhuggning av den åldriga kastanjen som växte i närheten av huset. Men det hände aldrig. Kanske berodde det på att Stan i själva verket bestod av alla människor i den stora staden som låg någon mil bort. Det kunde också bero på att bonden Lundin, den närmaste grannen, var en feodalherre som på uppdrag av Kung Stan intaxerade hyra och arrende av statarhjonen. Så länge hyran betalades nogsamt och samfällt, fick både den mytiska kastanjen och det stora huset stå kvar. Likväl surrades det bland de äldre att husets tak var dåligt och att det någon gång i framtiden bara kunde betyda en sak. Det dåliga taket kunde emellertid inte undersökas närmare, den saken var lika klar som fläderbärsdricka. En gång hade nämligen en av matronans söner tagit sig den ungdomliga friheten att klättra upp och granska de halvspruckna tegelpannorna. En geting hade därvid stuckit honom i läppen, en oförrätt som innebar att ingen någonsin mer ämnade inspektera saken närmare. Därför kan man säga att taket hade synats tre gånger under efterkrigstiden: 1. När taket lades. 2. När soffmorbrorns vän, den fredåkerströmsliknande Lasse-Jonas, målade om huset samt 3. När pojkvaskern utmanade ödet och getingboet. Så kom det sig att ett getingbo redan på denna tid hade förhindrat alla försök till vetenskaplig granskning av kommande katastrofer.