Ett hej kan betyda så mycket.

En blick kan säga så mycket.

Jag kan inte avgöra vad de betyder.

Blickar och hälsningar ger inga svar, bara frågor.

Jag tittar, för att få svar – tittar bort när hon tittar.

Jag hälsar för att få svar – vi pratar sedan inte mer.

Frågor är för att besvaras.

Svar för att undvikas.

*

Jag lovade mig själv att inte bli kär igen.

Jag lovade mig själv att aldrig mer vidröra kärleken.

Kärleken skulle istället vidröra mig igen – knuffa mig ned för ett stup.

Jag ville inte bli sårad igen.

Om hon tycker om mig så tycker jag om henne.

Jag vill ha svaret svart på vitt.

Jag förträngde mina känslor.

Jag hade skygglappar.

En dag kom ett hej till mig. Hon hälsade faktiskt på mig.

Varför tog hon mod och tid att säga det?

Jag tycker om henne, det var den enda slutsats jag vågade dra.

Jag ville inte bli sårad igen.

Och så kommer det, ett hej.

Jag söker ett svar.

Bygger förhoppningar.

Vill inte tänka på om hon gillar mig, eller inte. Jag gör det ändå.

Kärleken har vidrört mig.

För tidigt.

Det är redan försent, jag faller.