Ut ur ett milt, blått dis träder elden
Sträcker ut sig på bredden och höjden
Tanken svindlar, magiskt vackert
Undan för undan lättar diset
Som sveptes det bort av annalkandet blott
Grön och ljuv tornar den upp sig
Tycks till himlen söka nå
Branta klippor hälsar kargt
Men se plötsligt, en hamn framträder
Husen vilar drömskt på branterna
Skummet yr kring höga klippor
Tänk att där få sätta sin fot!
Ack o du Edens lustgård
Vi har så månget bi sökt sig till din honung?
Din gröna prakt fördunklas
Det kryllar likt myror i en stack
Av bin, som surrar runt på dina sluttningar
Varthän drog ditt tjusande, blå dis?
Njuts du måhända bäst på håll?
Ja, du har dyrkats i tusentals år
Du, Tyrrenska havets frodiga pärla
En gång styrde du världen
Om än under få år
Nu tycks världen hit sig styra
Myllra på din ljuva prakt
Ack din skoningslösa skönhet
Får mig att känna saknad
Nu när jag ej är hos dig mer
Tillika lände den mig lättnad
När du hemsökt av bin och myror
Ånyo för min blick insveptes
I det milda, blå diset
Och sakta, sakta förlorades i fjärran
Likt en vilsen albatross
Ett modernt Atlantis