Matrix i all ära, men är det något annat än ett avstannande försök att hävda människans särställning. Hur lyckat är det, egentligen?

Det var längesedan vi var det yppersta och mest sofistikerade som vandrade genom skogar och över berg och fält på den här planeten. Det vill säga, om vi någonsin har gjort oss förtjänta att inta den positionen. Hur det är med den saken är av mindre vikt då åren har passerat och blivit till sand i det universella timglaset.

Det är möjligt att vi på biograferna klarar att gå segrande från mötet med det oövervinneliga. Att som i Matrix dra ett av de längsta stråna. Även om det bara låter sig göras efter att människorna stridit med kniven på strupen mot en fiende som knappast anstränger sig. Ur det kommer ett oavgjort skapat av en räcka med osannolika händelser. På film är dock sådana händelsekedjor de mer sannolika. Allting ordnar upp sig innan eftertexterna.

Det ”goda” har en tendens att vara oslagbart.

Verkligheten har dock en något bistrare syn på hur historier skall utveckla sig. Kanske är det för att det ofta saknas de där verkligt tydliga gränserna mellan det onda och goda.

Inte heller finns det något levande som saknar sin överherre. Allt det är frågan om är tid. Att samtidigt lyfta mänskligheten ur evolutionens vindlingar är inte lite förmätet. Vad skiljer oss från det som varit tidigare, annat än att det är vi, här och nu, just nu?

Även om vi inte tycker om det har evolutionen redan gått vidare, utan vårat direkta godkännande, i sitt evinnerliga pusslande. Den ensamma hjälten som räddar världen är sedan länge antik. Förvisso duger han eller hon fortfarande till att sporra massorna till nya stordåd. För det är de, de många rösterna, som styr dagens samhälle. Det må stå en diktator, kung eller president i spetsen, men utan kollektivets stöd är dennes röst inte värd mycket.

Individuella prestationer behövs fortfarande, men de är omintetgjorda ifall de inte passar in i det större systemet eller kastar omkull det.

Likt celler som går samman och bildar en människa, går vi samman och låter länder, företag och religioner ta form över våra huvuden. Och på samma sätt som vi struntar i en enskild cells öde är människoliv inte annat än brickor i ett spel när de större drabbar samman.

Helt utan inflytande är vi dock inte, även om det inte går med samma lätthet som i fiktionen. Bakterier, virus och mutationer hjälper till att bygga upp, riva ner och förändra människan. Redan där, i grunden, kryper det nya på oss, inifrån och utan att vi märker det. Det är dock det mest effektiva. När vi själva försöker ingripa är det fortfarande inte med samma elegans. Visst kan vi med framgång rädda någon som tidigare var dödsdömd, men är det alltid till glädje?

För att inte tala om de så kallade skönhetsoperationerna. Det är inte lite ironiskt att dessa är vanligast förekommande i landet som tror sig kunna utföra något liknande på resten av världen. I båda fallen är resultatet tveksamt, ibland på gränsen till skrattretande. En yta som döljer ett uppror.

Till detta kommer dessutom det faktum att vi mest varje dag hittar nya vägar att vandra. Sätt att bli bättre. Ofta är det tekniska eller sociala lösningar som för oss framåt. Det ligger dock ett löjets skimmer över det vi enskilda människor åstadkommer idag. Vi sitter på en potential långt större än vad vi vågar inse. Det vi har låst fast oss vid idag är bara en droppe i havet. Framför oss finns möjligheter som vi knappt vågar drömma om. Så har det alltid varit och så länge vi överlever oss själva finns chansen kvar att det fortsätter på samma sätt.