Om det inte vore för tågförarens skull, hade jag kanske låtit den otroliga kraften krossat den växande tonårskroppen, som jag hatade så mycket, den där natten. Det var också på lastbilschaufförerna jag tänkte när jag halvsprang på vägen. Satte mig på trottoarkanten och önskade att någon ville se mig just då. Efter två minuter hade jag ångrat mig och jag fortsatte gå bort mot bron!

Jag var högst upp, stod och tittade ut över staden, ut över vattnet och tänkte att livet nog egentligen var ganska vackert, för vackert för mig och att det var just rätt kväll för att hoppa, som någon hastigt grep tag i mig och drog mig bakåt. I ögonvrån såg jag blåljus lysa upp den stjärnklara himlen. Jag hörde en polisradio långt där borta. Någon skrek! Jag slog vilt omkring mig, för den som höll i mig vägrade släppa taget och allt var ju så perfekt, just denna natten. Skrikandet fortsatte och jag ville fråga, om de inte kunde få tyst på den som skrek. Men det var jag.

Inte ens detta kunde jag lyckas med, var tanken där jag låg i fosterställning på en bår, någonstans mellan den bro jag nyss hade stått på och sjukhuset. Slöt ögonen och hoppades på att de skulle glömma att jag fanns där, i ambulansen, att de skulle stanna någonstans och köpa varmkorv. Att jag skulle kunna gå därifrån, obemärkt. Tillbaka till bron, tillbaka till alla stjärnor som hade lyst för mig den natten. Som om det hade varit något vackert. Det var det inte. Allting kändes bara falskt och fult. Jag var skitig, allting runt omkring mig kändes smutsigt.

Istället bromsade den in, framför sjukhusets väldiga fasader. Fängelseliknande borgar som nästan räckte enda upp till månen. Jag behövdes inte längre hållas fast. Utmattningen slog ut alla sinnen och gjorde mig oförmögen att röra mig. Hjulgnissel och hisskrångel, liggandes på bår, de grävde i jackfickor efter legitimation. Leta förgäves era idioter! Väskan glömde jag på bussen. Den skulle komma att ligga i lådan med texten: u p p h i t t a t . Och ingen skulle någonsin komma och hämta den.

En förklaring ville överläkaren ha! Till varför jag hade stått längst upp på bron och oroat bilförare och tagit upp polisens och ambulansförarnas tid. Till varför alla tonåringar skall vara så ”besvärliga” och varför de alltid, nödvändigtvis måste vara blodiga? Bortviftad, undanstoppad, bortskickad. Jag klandrar dem inte, okunniga efter sju, åtta år i skolan, vad kan de ha lärt sig?! Antagligen rev de ut sidan med förklaringar till tonåringars revolter ganska tidigt. Onödigt. Små bortskämda rikemansbarn behöver bara en klapp på huvudet eller en rejäl utskällning.

Om det inte vore för tågförarens skull, hade jag hoppat den där morgonen, låtit tågets väldiga kraft smula sönder mig. Det var också på lastbilschaufförerna jag tänkte när jag halvsprang på vägen. Men på de stackars fiskarna som skulle dragga upp mig våren därpå ägnade jag inte en tanke. Mina sista tankar var på stjärnorna och månen när mina genomfrusna fingrar krampaktigt höll i räcket uppe på bron den kalla novembermorgonen i fjol. Mina sista tankar innan jag tog steget utanför var på sommarsolens nonchalans mot mig och mina bröder och systrar!